Salacious

Det blev inget beep-test idag. Dom flesta i klassen var lättade, men några (däribland jag) var lite besvikna. Det är ju kul med sånt! Lärarens motivering var att han inte ansåg att det var nödvändigt.

"Ni har så bra kondition att jag inte behöver mer på papper."

Det tackar vi visserligen för, men det hade ändå varit roligt att få utmana sej själv. Så som en kompensation lovade han oss att köra ett riktigt "grispass" med oss som avslutning av lektionen. Vilket han gjorde också... thank you, sir!

Eftersom det här var sista lektionen med honom det här året sa han att dom som ville kunde stanna kvar för lite enskild feedback och det gjorde jag. Och jag fick ett så fint omdöme att jag nästan blev lite generad.

Varför är det så svårt att ta till sej positiva saker? Jag vet att han inte sa orden jag fick höra till alla studenter, och jag tror ju inte att han skulle ljuga mej rakt upp i ansiktet. Om det varit anmärkningar det handlade om hade jag tagit till mej dom utan att blinka, så varför ska det här vara så svårt att smälta?

Nåja. Oavsett vad eller hur jag analyserar så blev jag faktiskt glad. Vilket jag är fortfarande. Inte minst för att den där känslan som jag saknat dom senaste veckorna gjorde sej påmind idag igen. Den har kommit i skymundan och överskuggats av hemlängtan, trötthet och annat så pass mycket att jag nästan började undra om någonting var fel. Men idag kom den. Och den är precis lika stark som den varit.

Även om man älskar det man ägnar sej åt så kan man omöjligen tycka att alla perioder är bra och fantastiska. En vardag blir en vardag till slut, oavsett vilken dröm som ligger bakom. Men att det fortfarande är en dröm, och att det där pirret i magen är lika intensivt som förut, det är ju egentligen allt man kan begära, eller hur?

Natti, natti!