Salacious

Jag vet att det bara är en dag som alla andra. Egentligen. Men jag kan inte rå för att jag blir lite sentimental. Det kan inte hjälpas att jag tycker lite synd om mej själv, trots att jag vet att det inte finns en enda anledning att göra det.

Dock. Förutsättningarna för den här födelsedagen var inte dom bästa. Bestämde mej för att åka in till Sollentuna centrum och köpa mej lite lycka i form av nåt snyggt att ha på mej på fredag, men när jag upptäckte att det var strömavbrott i HELA byggnaden bestämde jag mej för att skita i den här dagen helt. Innan dess stannade jag dock till på ICA och köpte glass (trots att jag inte ens var särskilt sugen, men man SKA ju äta nåt gott på sin födelsedag) samt i videobutiken för att hyra en film att spendera kvällen med. Bestämde mej dock för att spela och sjunga lite när jag kom hem och när jag satt där som bäst med gitarren ringde mamma och sa att hon skickat blommor och att jag fick gå ner och öppna för budet som stod utanför min port. På väg ner i trappan tänkte jag "vad sjukt det skulle vara om det faktiskt stod nån jag kände där nere nu" men den tanken avfärdades lika kvickt. VEM skulle det vara, liksom?

Ja, vem skulle det vara om inte min Lotta som gömde sej bakom knuten med en flaska rosébubbel i ena handen, en bukett rosor i den andra och ett rungande Ja må hon leva? Hon är på kurs i Stockholm i två dagar och har inte sagt ett knyst. Inte övriga familjen heller. Det är inte ofta man är med om såna filmliknande upplevelser men ÅH vad jag älskar det! Och jag kunde faktiskt inte låta bli att börja gråta. Inte hon heller för den delen! Världens uslaste födelsedag blev i ett enda nafs den bästa.



Det här kommer värma i hjärtat en lång, lång tid framöver.



Bildbevis på att hon faktiskt var här och att jag inte gick och haffade en bukett och en flarra alldeles själv!


Tack alla ni som ringt och sms:at på min berg-och dalbanedag.