Salacious

Det finns människor som håller i föreläsningar och så finns det föreläsare. Sistnämnda fick vi turen att lyssna på idag.

Det sägs så mycket skit, hela tiden. Har alltid tyckt det. Och alltid ogillat det. Och lika mycket gillar jag när nånting avviker, när nånting träffar rakt i hjärtat. "Say something that matters" är en av textraderna som Lisa Miskovsky sjunger i Lady Stardust och det är precis så jag känner. Det jag längtar efter. Nåt som spelar ROLL!

Och det gjorde det han sa idag. Han pratade om trygghet, om barndom och upplevelser och saker som framkallade en massa minnen. Av någon anledning kom jag att tänka på vår första hund. Det är tjugo år sen (!) vi fick avliva henne men jag minns fortfarande hur det kändes att vara fyra-fem år och ligga på den gråa, fransiga mattan i teverummet med henne alldeles bredvid. Det var helg och jag hade som vanligt fått en Tom & Jerry-godispåse som innehöll en tablettask med gula, gröna och röda godisar. Varannan gav jag till henne, varannan åt jag upp själv. Jag minns hur det kändes att vara så liten och att vara så glad för att man fick vara uppe hur länge man ville. Och jag minns hur jag tänkte att hon och jag var ett team, som Batman & Robin. Fick faktiskt en tår i ögat.

Men det är tvära kast, för några timmar senare hade vi självskydd och fick brotta oss svettiga. På knä, bland annat. Mina mådde ganska kass redan efter innebandyn och nu gör bokstavligt talat varje steg jag tar ont.

Men vet ni vad? Det är värt varenda blåmärke!