Salacious

Vet ni vad?

Jag har haft världens bästa dag.

Solen lyser på mej igen. Det visade sej att allt som jag kämpat för det här året visst inte var förgäves ändå. Hoppet lever.

Det var bra redan när jag slog upp ögonen. Fint väder och massa studs i dojan på morgonlöprundan. Och när tvätten var avklarad kom Jonathan förbi på lunch. "Vi kan väl äta isterband?" frågade han igår och hänvisade till nåt tillfälle under c-uppsatsskrivningen som jag tydligen hade bjudit på det. Självklart fixade jag det! Och precis innan vi skulle hugga in på isterband och morotsstuvning (fy fan vad gott det är, alltså) ringde telefonen.

Dolt nummer. "Aha, det är om datorn", tänkte jag.

Det var det knappast.

"Hej, det här är Maria på polisrekryteringen."

Och från det ögonblicket stannade världen upp för en liten stund. Hon frågade vad jag tyckte om fystesterna och hur det kändes när jag fick veta att jag inte hade gått vidare för att till slut meddela att det hade blivit ett avhopp på Pliktverket i Göteborg.

"Och den platsen hade vi tänkt vika till dej. Så jag undrar om du fortfarande är intresserad?"

Jonathan kan inte ha fattat mycket av mitt minspel och mitt hoppande upp och ner på balkongen och det är knappt så jag fattar vad som hänt heller. Det är verkligen inte skönt att få mattan bortryckt under sina fötter, men herregud vad skönt det är när den är på plats igen.

Det är nästan så man kan höra Tyra Banks röst i bakgrunden; "Congratulations, Caroline. You're still in the running towards becoming Sweden's Next Top Cop."

Fy satan vad jag är glaaaaad! Alla mina krafter kom tillbaka.


Nu är jag med i matchen igen.