Demolördagen.
Igår gick jag upp i gryningen (det kändes nästan så i alla fall), gjorde mej i ordning snabbare än nånsin förr och åkte iväg till Mölndal där min bandkollega bor. Trötta men ändå ganska laddade styrde vi kosan mot Borås och demoinspelning.
Det blev en lååång dag men eftersom resultatet verkar bli riktigt bra var det verkligen värt det. En låt blev klar och vi påbörjade nästa, tanken är att vi ska få ihop tre stycken och det hoppas jag vi ska kunna fixa ganska snart. Var lite orolig för hur min röst skulle palla trycket eftersom jag varit förkyld, men stämbanden höll hela vägen och fick till och med beröm. Gött!
När klockan var 19 och det började kännas att vi hade spenderat tio timmar i lokalen kändes det som att det var dags att lägga ner. Tiden, samt det strilande regnet utanför, gjorde att jag kände mej sådär sugen på att göra någonting annat än att ligga i soffan resten av kvällen så jag ringde Jonathan för att kolla statusen på hans kalas. Vi båda kom fram till att det nog var bättre att ses en annan dag vilket kändes som en stor lättnad. När jag väl kom innanför dörren nån gång efter 20 hoppade jag i pyjamasen och raggsockorna och återsåg nån jag längtat efter en hel dag, nämligen världens bästa Dexter. Och herregud vad nöjd jag kände mej.
I och med att det inte blev nåt kalasfirande för min del utsatte jag mej inte heller för risken jag skrev om häromdagen. Och det känns faktiskt ganska rätt. Jag tror att jag kan begrava allt det där ändå, utan att bli ledsen på kuppen. Det där har jag varit så mycket ändå, så det är lika bra att använda mej av samma taktik jag gjort det senaste året, nämligen göra bra saker som gör mej glad. (Och faktum är att det nog funkat bra mycket bättre än vad jag vill tro, bara att jag vissa stunder faller tillbaka och glömmer bort det.)
Dagens må bra-dos får jag av att spendera dagen med Isabelle. Vi ska ha en riktig höstmysdag med promenad, matlagning, zumba och morotskaksbakning. Det blir fint!
Det blev en lååång dag men eftersom resultatet verkar bli riktigt bra var det verkligen värt det. En låt blev klar och vi påbörjade nästa, tanken är att vi ska få ihop tre stycken och det hoppas jag vi ska kunna fixa ganska snart. Var lite orolig för hur min röst skulle palla trycket eftersom jag varit förkyld, men stämbanden höll hela vägen och fick till och med beröm. Gött!
När klockan var 19 och det började kännas att vi hade spenderat tio timmar i lokalen kändes det som att det var dags att lägga ner. Tiden, samt det strilande regnet utanför, gjorde att jag kände mej sådär sugen på att göra någonting annat än att ligga i soffan resten av kvällen så jag ringde Jonathan för att kolla statusen på hans kalas. Vi båda kom fram till att det nog var bättre att ses en annan dag vilket kändes som en stor lättnad. När jag väl kom innanför dörren nån gång efter 20 hoppade jag i pyjamasen och raggsockorna och återsåg nån jag längtat efter en hel dag, nämligen världens bästa Dexter. Och herregud vad nöjd jag kände mej.
I och med att det inte blev nåt kalasfirande för min del utsatte jag mej inte heller för risken jag skrev om häromdagen. Och det känns faktiskt ganska rätt. Jag tror att jag kan begrava allt det där ändå, utan att bli ledsen på kuppen. Det där har jag varit så mycket ändå, så det är lika bra att använda mej av samma taktik jag gjort det senaste året, nämligen göra bra saker som gör mej glad. (Och faktum är att det nog funkat bra mycket bättre än vad jag vill tro, bara att jag vissa stunder faller tillbaka och glömmer bort det.)
Dagens må bra-dos får jag av att spendera dagen med Isabelle. Vi ska ha en riktig höstmysdag med promenad, matlagning, zumba och morotskaksbakning. Det blir fint!
