Att vara kär i en fantasi.
Ibland måste man göra det som skrämmer en allra mest för att kunna ta ett steg vidare här i livet.
Även om det innebär att du utsätter sej för risken att återse den som krossade ditt hjärta och som fortfarande äger det.
Det är inte så att jag ältar. Det är inte så att jag går omkring och lider varje dag. Men jag vet att det finns en anledning till att det går åt helvete med alla jag träffar, att det känns som att jag aldrig mer komma kunna känna nåt äkta för nån. Att ingen duger, att det är som att det finns en slöja mellan mej och alla människor jag går förbi på stan.
Anledningen är att jag, hur sorgligt och tragiskt det än låter, nog aldrig riktigt slutat hoppas. Eller slutat sakna.
Frågan är vad jag saknar mest? Känslan av att vara fullständigt värdelös? Den overkliga ångesten i att gå omkring på gator i en främmande stad och inte veta vart man ska ta vägen för att det känns som att man ska gå sönder inuti? Dom kyliga kommentarerna? Osäkerheten? Den usla kommunikationen?
Jag borde inte behöva fler skäl till att lägga ner.
Men jag fortsätter, som en outtröttlig duracellkanin. Fortsätter att sakna honom. Oss. Vad jag vill tro att vi hade kunnat vara om allt bara var annorlunda. Och det spelar ingen roll hur många sanningar jag får höra av alla kloka människor i min omgivning. Min hjärna vet. Och den är lika frustrerad som alla andra över vad mitt hjärta håller på med.
Därför hoppas jag att han är kvar på lördag när jag kommer. Därför hoppas jag att han kommer vara lika kall som bara han kan vara och sätta den slutgiltiga spiken i kistan så att jag kan bli skitledsen och sen begrava den här fantasin en gång för alla.
Även om det innebär att du utsätter sej för risken att återse den som krossade ditt hjärta och som fortfarande äger det.
Det är inte så att jag ältar. Det är inte så att jag går omkring och lider varje dag. Men jag vet att det finns en anledning till att det går åt helvete med alla jag träffar, att det känns som att jag aldrig mer komma kunna känna nåt äkta för nån. Att ingen duger, att det är som att det finns en slöja mellan mej och alla människor jag går förbi på stan.
Anledningen är att jag, hur sorgligt och tragiskt det än låter, nog aldrig riktigt slutat hoppas. Eller slutat sakna.
Frågan är vad jag saknar mest? Känslan av att vara fullständigt värdelös? Den overkliga ångesten i att gå omkring på gator i en främmande stad och inte veta vart man ska ta vägen för att det känns som att man ska gå sönder inuti? Dom kyliga kommentarerna? Osäkerheten? Den usla kommunikationen?
Jag borde inte behöva fler skäl till att lägga ner.
Men jag fortsätter, som en outtröttlig duracellkanin. Fortsätter att sakna honom. Oss. Vad jag vill tro att vi hade kunnat vara om allt bara var annorlunda. Och det spelar ingen roll hur många sanningar jag får höra av alla kloka människor i min omgivning. Min hjärna vet. Och den är lika frustrerad som alla andra över vad mitt hjärta håller på med.
Därför hoppas jag att han är kvar på lördag när jag kommer. Därför hoppas jag att han kommer vara lika kall som bara han kan vara och sätta den slutgiltiga spiken i kistan så att jag kan bli skitledsen och sen begrava den här fantasin en gång för alla.
