Salacious

Och inte så lite heller.

Vet inte hur många gånger idag den där kvartsminuten har spelats upp i mitt huvud. Jag minns den så klart och tydligt, samtidigt som det är en enda stor dimma. Logiskt? Nej, verkligen inte. Men det är nog ofta så det är när man varit med om något väldigt betydelsefullt.

När jag satt i bilen på väg hem från kvällens rep slog det mej hur otroligt stor skillnad det är på tillvaron idag jämfört med den som var i mitten av maj 2009. Jag mådde faktiskt inget vidare, trots att jag på pappret "hade" mer än vad jag har idag. Sanningen är att det har varit ganska många såna år när jag ser tillbaka. Jag har haft det man "ska" ha utan att ha det. Och jag pratar naturligtvis om förhållanden. Istället för att klaga på den andra halvan av relationen försöker jag se vad det är hos mej som gjort att jag hamnat i dom situationer som uppstått.

Så harmonisk, trygg och stark som jag känner mej nu har jag inte gjort på evigheter. Det måste ju betyda nåt?
Det går att må bra på egen hand. Det betyder inte att jag kommer vilja vara ensam för resten av mitt liv. Däremot finns det ju verkligen ingen anledning att byta det jag har nu mot något sämre, eller hur?

För en sak kan jag säga. Det finns inget värre än att känna att den man älskar inte bryr sej.
Att det inte spelar så stor roll. Att det lika gärna kan kvitta. Och det är nästan lika hemskt att märka att man själv börjar bli likgiltig. "Vem bryr sej?" när man egentligen bryr sej mest av alla.

Jag vet inte riktigt varför jag har nöjt mej med att vara nån slags prydnad. Men jag hoppas och tror att jag inte kommer gå i den fällan igen. Och det blir betydligt lättare att undvika det med all kärlek och positiv energi jag får av alla som bryr sej om mej. Och, inte minst, av den kärlek jag får av mej själv. (Ursäkta klyschorna och Mia Törnblom-tugget, men det börjar faktiskt där.)

Ibland längtar jag efter den där människan med stort M. Ibland tror jag inte ens att han finns och det kanske han inte gör heller...men jag kan vänta lite till.