Ingen hemlis längre.
Visserligen vet ju alla mina nära och kära vad det är jag haft i görningen hela tiden, så att jag skriver ut det på min blogg spelar ju egentligen ingen roll. Visst, det finns en risk att människor som jag kanske inte vill ska veta det här än läser, men SKITSAMMA. Det här är som sagt min blogg.
Jag håller alltså på att söka in till Polishögskolan. Det är i stort sett det enda som ockuperat min skalle den senaste tiden, för att inte säga hela det här året. Och idag var dagen D, eller rättare sagt dagen F. Fystest.
Och vet ni vad... Jag klarade det. Och jag har nog aldrig varit så nöjd och stolt över mej själv som jag är just nu. Inte främst för att jag klarade testen i sej, för det är ingen OS-prestation vi pratar om här. Utan för att jag lyckades skärpa till mej när det verkligen, verkligen gällde.
Hela grejen med att åka till en helt ny stad utan att veta vart man ska ta vägen är ju lite speciell i sej. Kändes välidgt tråkigt att lämna Häljarp-gänget för det första, men vetskapen om att jag kommer träffa dom snart igen gjorde att allt blev lite lättare och jag kunde flytta fokus till... Kristianstad, av alla ställen. Var där i god tid idag, hann reka lite i staden och var på plats i idrottshallen lååångt före utsatt tid. Tilll slut slog klockan 13 och dagen drog igång. Det var ett gäng väldigt snälla, peppande och roliga poliser som tog hand om oss. Till och med lite sång fick vi. Och massa uppmuntran. Fan vad glad man blir av människor som verkligen är rätt personer på rätt plats!
Först ut var löpningen, vilket också är momentet jag varit minst nervös inför. Det skulle väl vara skam om jag inte hade klarat av det, liksom. Och det gick helt smärtfritt; benen var lätta och jag bestämde mej för att ta det lugnt och inte riskera att skada mej. Gjorde 2000 meter på 9.21 och hade då god marginal till tjejernas gräns (10.15) men, bäst av allt, även några sekunder kvar till killarnas (9.30). Det var också mitt mål! Vill inte höra nåt trams om att tjejer ska få fördelar (som att det inte är en fördel att ha större syreupptagningsförmåga liksom, haha). Vi är biologiskt olika. Punkt.
Andra momentet kändes lite osäkert, men gick hur lätt som helst. En 77 kilo tung docka skulle lyftas upp och släpas 15 meter. "Honom släpper du aldrig" var testledarens kommentar. Grymt!
Men. Sen kom vi till kullerbyttor och häckar. Ett djävulusiskt påfund även kallat Harres test. Hur svårt kan det vara egentligen, har jag tänkt. Lilla, lilla Caroline.
En testomgång utan tidtagning, för att känna på. Ett lätt illamående innan kullerbyttan, vad fan är det här egentligen, jag har inte hoppat över en häck på fem år, helvete jag reste mej upp för tidigt, fan vad långsam jag är, hjäääälp. Men men. Testomgång bara. Nu fick man två försök. TVÅ. Det ska ju inte vara några problem. Eller?
Nej, inte för dom flesta. Eller rättare sagt, inte för någon i min grupp utom mej. 16 och en halv sekund tog det, en halv sekund för mycket. Ville bara sjunka genom golvet. Testledaren hade sagt "ge nu allt, för det är inte roligt att stå där med bara ett försök kvar sen". Nej, alldeles riktigt, det var fan inte roligt!!
I det ögonblicket började det overkliga, det som jag kommer tänka tillbaka på om och om och om igen för en väldigt lång tid framåt. JAG skulle göra om det. Sista försöket. Vinna eller försvinna. Alla skulle titta på MEJ. Jag stod och djupandades och tänkte att det inte skulle få falla på detta. Några jävla häckar skulle fan inte få sätta stopp för mina drömmar. Allt mitt slit - alla timmar på gymmet och i löpspåret - och alla mina tankar skulle inte få vara förgäves. Testledaren, som numera är min idol, såg oron i mina ögon, kom fram till mej och sa:
"Du kommer fixa det här! Du behöver bara vara snabbare upp under häckarna, då tar du det! Jag kommer hjälpa dej hela vägen. Du grejar det, jag lovar!"
Och han hjälpte mej hela vägen också! Maken till peppning, av både honom och alla i min grupp, har jag aldrig varit med om. Som sagt, rätt man på rätt plats. Jag vet att det är min förtjänst att jag till slut fixade det (två sekunder snabbare!) men jag är så innerligt tacksam att han fångade upp mej där. När han stannat klockan tittade han på sin kollega, var tyst i några sekunder och utbrast sen "ja, det är ju galant... 14.51!" och det var, utan att överdriva, ett av mitt livs bästa ögonblick.
Att jag lyckades slå undan alla negativa tankar och prestera mitt allra, allra bästa i en situation där jag var så jävla nära att bli borträknad känns fortfarande helt surrealistiskt. Allt kunde ha varit över nu, men istället är jag ännu en bit på väg.
Och nu är det inte upp till mej längre, för nu har jag gjort allt som står i min makt. Nu är det upp till uniformerna om dom vill kalla mej till nästa etapp. Det hoppas jag verkligen, verkligen att dom vill.
Godnatt på er där ute. Hoppas att ni sover gott. Här är i alla fall en som tänker göra det!
Jag håller alltså på att söka in till Polishögskolan. Det är i stort sett det enda som ockuperat min skalle den senaste tiden, för att inte säga hela det här året. Och idag var dagen D, eller rättare sagt dagen F. Fystest.
Och vet ni vad... Jag klarade det. Och jag har nog aldrig varit så nöjd och stolt över mej själv som jag är just nu. Inte främst för att jag klarade testen i sej, för det är ingen OS-prestation vi pratar om här. Utan för att jag lyckades skärpa till mej när det verkligen, verkligen gällde.
Hela grejen med att åka till en helt ny stad utan att veta vart man ska ta vägen är ju lite speciell i sej. Kändes välidgt tråkigt att lämna Häljarp-gänget för det första, men vetskapen om att jag kommer träffa dom snart igen gjorde att allt blev lite lättare och jag kunde flytta fokus till... Kristianstad, av alla ställen. Var där i god tid idag, hann reka lite i staden och var på plats i idrottshallen lååångt före utsatt tid. Tilll slut slog klockan 13 och dagen drog igång. Det var ett gäng väldigt snälla, peppande och roliga poliser som tog hand om oss. Till och med lite sång fick vi. Och massa uppmuntran. Fan vad glad man blir av människor som verkligen är rätt personer på rätt plats!
Först ut var löpningen, vilket också är momentet jag varit minst nervös inför. Det skulle väl vara skam om jag inte hade klarat av det, liksom. Och det gick helt smärtfritt; benen var lätta och jag bestämde mej för att ta det lugnt och inte riskera att skada mej. Gjorde 2000 meter på 9.21 och hade då god marginal till tjejernas gräns (10.15) men, bäst av allt, även några sekunder kvar till killarnas (9.30). Det var också mitt mål! Vill inte höra nåt trams om att tjejer ska få fördelar (som att det inte är en fördel att ha större syreupptagningsförmåga liksom, haha). Vi är biologiskt olika. Punkt.
Andra momentet kändes lite osäkert, men gick hur lätt som helst. En 77 kilo tung docka skulle lyftas upp och släpas 15 meter. "Honom släpper du aldrig" var testledarens kommentar. Grymt!
Men. Sen kom vi till kullerbyttor och häckar. Ett djävulusiskt påfund även kallat Harres test. Hur svårt kan det vara egentligen, har jag tänkt. Lilla, lilla Caroline.
En testomgång utan tidtagning, för att känna på. Ett lätt illamående innan kullerbyttan, vad fan är det här egentligen, jag har inte hoppat över en häck på fem år, helvete jag reste mej upp för tidigt, fan vad långsam jag är, hjäääälp. Men men. Testomgång bara. Nu fick man två försök. TVÅ. Det ska ju inte vara några problem. Eller?
Nej, inte för dom flesta. Eller rättare sagt, inte för någon i min grupp utom mej. 16 och en halv sekund tog det, en halv sekund för mycket. Ville bara sjunka genom golvet. Testledaren hade sagt "ge nu allt, för det är inte roligt att stå där med bara ett försök kvar sen". Nej, alldeles riktigt, det var fan inte roligt!!
I det ögonblicket började det overkliga, det som jag kommer tänka tillbaka på om och om och om igen för en väldigt lång tid framåt. JAG skulle göra om det. Sista försöket. Vinna eller försvinna. Alla skulle titta på MEJ. Jag stod och djupandades och tänkte att det inte skulle få falla på detta. Några jävla häckar skulle fan inte få sätta stopp för mina drömmar. Allt mitt slit - alla timmar på gymmet och i löpspåret - och alla mina tankar skulle inte få vara förgäves. Testledaren, som numera är min idol, såg oron i mina ögon, kom fram till mej och sa:
"Du kommer fixa det här! Du behöver bara vara snabbare upp under häckarna, då tar du det! Jag kommer hjälpa dej hela vägen. Du grejar det, jag lovar!"
Och han hjälpte mej hela vägen också! Maken till peppning, av både honom och alla i min grupp, har jag aldrig varit med om. Som sagt, rätt man på rätt plats. Jag vet att det är min förtjänst att jag till slut fixade det (två sekunder snabbare!) men jag är så innerligt tacksam att han fångade upp mej där. När han stannat klockan tittade han på sin kollega, var tyst i några sekunder och utbrast sen "ja, det är ju galant... 14.51!" och det var, utan att överdriva, ett av mitt livs bästa ögonblick.
Att jag lyckades slå undan alla negativa tankar och prestera mitt allra, allra bästa i en situation där jag var så jävla nära att bli borträknad känns fortfarande helt surrealistiskt. Allt kunde ha varit över nu, men istället är jag ännu en bit på väg.
Och nu är det inte upp till mej längre, för nu har jag gjort allt som står i min makt. Nu är det upp till uniformerna om dom vill kalla mej till nästa etapp. Det hoppas jag verkligen, verkligen att dom vill.
Godnatt på er där ute. Hoppas att ni sover gott. Här är i alla fall en som tänker göra det!
