Svart är ingen färg, det är så man känner sej.
Förlåt, förlåt, förlåt att jag tjatar om Markus Krunegård hela tiden. Men fy fan vad jag älskar den karln.
Har haft Se på mig nu, vad tycker du? på hjärnan hela dagen igen. Tänker gå och se honom SJÄLV 27 februari om det ska vara så. Andreas och hans fru kanske hänger med, dock. Hoppas! Finns åtminstone två människor med smak i min bekantskapskrets. Haha.
Pratade med Isabelle idag på morgonen, kändes fint. Saker och ting började gå snett när hon lämnade landet, därför tänker jag att allt kommer kännas bra igen när hon är tillbaka. Jag bestämmer det nu. När hon är hemma igen mår jag bra. Det planerar jag förresten att göra innan dess. Fram till lunch på fredag får jag vara ledsen, men när tåget rullar in på perrongen i Malmö får det räcka. Mycket bra deal, ERKÄNN!
Allt som jag såg fram emot med det här året är ju kvar. Jag får inte glömma det.
Och om en dryg vecka ska jag pulsa (eller slaska, vilket det nu blir) i snön med min pälskling, ropa "du är den bästa!" som jag brukar, se honom försvinna iväg med nosen i marken och känna mej som världens viktigaste person när han vänder sej om, står blick stilla och undrar när jag tänker komma ifatt.
