Smulor? Nej, tack.
Nåt jag är jävligt glad för, det är att jag dom senaste åren blivit mer medveten om mitt eget värde.
Det betyder inte att jag svinar igenom livet för att få min vilja fram, eller att mitt välmående ska vara på bekostnad av andra.
Däremot - jag vet vad jag är värd. Och om inte jag ser till att leva efter det kommer ingen annan göra det heller.
Jag är ingen reserv. Inte nån som är "bra att ha". En kompass är bra att ha. När man gått vilse.
Jag är nåt riktigt bra. Ibland kan jag längta efter att nån annan ska veta det också, men fram tills dess så är jag rätt nöjd med att åtminstone jag behandlar mej själv så som jag förtjänar. Det är inte alla som kan säga det! :)