Känslan.
När jag kom till centralen i Göteborg nu i eftermiddag hade jag en välbekant känsla i kroppen. Eller rättare sagt i magen. Exakt samma ovilja och motstånd inför tillvaron i den här stan som jag hade 2004 när jag bodde i källaren i Sävedalen. Nu när jag är hemma i lägenheten känns det bättre - jag har det ungefär hundra gånger bättre här nu än vad jag hade då - men jag är faktiskt innerligt trött på att ha det såhär. Och ni som läser bloggen måste vara lika trötta på att läsa mitt tugg.
Det skulle vara så jävla skönt att hitta den där riktiga hemkänslan. Att inte vara splittrad. Att veta vad jag vill. Jag önskar det mer än allt annat. Man ska inte gråta när man sitter på vagnen hem. Och om man nu gör det så ska man åtminstone veta varför.
Ikväll ska jag äta godis (sista nu, sen är tröstätarveckan över!), fortsätta läsa Aldrig fucka upp (Jens Lapidus är grym! Och snyyyygg!) och tänka på hur kul jag haft det i helgen.
Förfesten hölls hos Amanda, a.k.a. Tvättis. Haha.
Här är Sofie med Tosca och Higgins, Amandas charmtroll. Vi blev kära.
Mohawk á lá 2010 - med flätor! Sofie överträffar sej själv varje gång.
Tess smittade med sitt leende som vanligt!
Och 70 cl Jägermeister gjorde faktiskt ett ganska bra jobb.
(Haha, jag var tvungen!)
