Salacious

När jag hade skrivit förra inlägget körde jag en av mina vanliga bloggrundor. Kom på att jag inte kollat den bloggen jag följt allra längst på ett tag.

För lite mer än fem år sen satt jag och slösurfade runt på ett community och kom av en händelse in på en tjejs dagbok. Kunde inte slita mej, för det var det mest personliga och välskrivna jag nånsin hade läst på en sån sida. Ett av inläggen handlade om hur hennes pojkvän sen flera år tillbaka varit otrogen mot henne och det är fortfarande en av dom texter som berört mej mest nånsin. Jag minns hur sjukt det kändes att sitta och gråta av en främlings ord, men det var som att jag kände henne, så mycket berörde hon. Och självklart började jag följa henne när hennes dagbok omvandlades till en blogg. Så i alla år sen dess har jag, om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan, följt henne och hennes liv. Och grejen är att det hänt så overkligt mycket i hennes liv att det skulle ta en evighet att skriva ner allt här.

Kortfattat kan jag bara säga att hon har haft ett liv med massa skit. Och då menar jag inte att det har varit "lite jobbigt" till och från, utan verkligen SKIT. I en så hög utsträckning att jag faktiskt inte fattar hur hon orkat fortsätta. Men hon har fortsatt och för några år sen vände det. Hon gjorde en helomvändning, födde en fantastiskt fin son och började äntligen känna hopp inför livet. Så i juli förra året fick hon beskedet att hon har cancer. Ett tag var hon såklart uppgiven över hur mycket jävelskap en enda människa ska behöva utstå under en livstid, men ganska snart tog hennes gamla vanliga kämparinstinkt över. Jag var så glad för hennes skull när hon skrev att den sista cancerbehandlingen närmade sej och att hon snart skulle bli friskförklarad.

I januari fick hon beskedet att cancern var tillbaka och att den spridit sej. Och för några dar sen fick hon veta att hennes sjukdom inte går att bota och att hon har ungefär ett år kvar att leva.

Ett år. Jag mår fan illa över hur orättvist livet är.

Här sitter jag och tycker synd om mej själv för att jag har knappt 38 graders feber. Här sitter jag och anser att jag varit med om "mycket jobbigt" dom senaste åren, att jag haft otur och nästan anser mej själv få vara lite bitter på grund av det.

Hon har en dödlig sjukdom och panik över att försvinna och lämna sin son kvar.

Jag ska verkligen bara hålla käften.