Salacious

Efter en väldigt trevlig middag med Andreas och Johanna igår kväll var det alltså äntligen dags att se världens bästa Markus igen. Det var inte riktigt lika bra som på Kungstorget i somras (det kan ju iofs ha varit för att det var just sommar då), men fortfarande heeelt underbart. Såklart. Blev dock lite besviken att han struntade i många självklara låtar från första skivan - till exempel den i inlägget här under, hade verkligen längtat efter att höra den - men jag förstår å andra sidan att han vill fokusera på det nya.

Jag tror på fullaste allvar att Jag är en vampyr kan vara en av dom bästa svenska låtarna nånsin. I alla fall kändes det så igår. Särskilt i slutet när Markus pekade på gitarristen och han hackade sej igenom slingan, när basisten följde med efter en runda och när till slut trummisen hakade på och tog i för kung och fosterland. Ursäkta mitt musiknörderi, men jag blir så jävla lycklig i såna stunder. Det är inte mycket som går upp mot dom där sekunderna när man bara står och ler och känner att allt är perfekt. Maximerad realtime, som nån klok människa sa en gång....

Det verkar som att febern är borta nu, men jag känner mej ändå inte helt frisk. Det är segt, riktigt segt. Hade velat hitta på nåt idag, och det kliar i hela kroppen av träningslängt. Men jag får snällt vänta. Kanske kompromissar och tar en promenad, det borde jag fixa.

Imorgon är det mars och det betyder att det bara är några dagar kvar tills bebben kommer! H*n kan ju faktiskt komma närsomhelst, för den delen. Jag lääängtar! Koooom nu, mosters älskling!