Nedräkning.
Idag är det inte bara dan före dan före dopparedan utan även precis en månad kvar tills jag packar ihop och styr kosan mot mitt nya liv.
Visst, julen i all ära (för jag älskar verkligen den här tiden på året) men den får hemskt gärna vara överstökad ganska snabbt. För nu längtar jag så mycket att jag kan spricka och det mesta fram tills 22 januari känns uppriktigt sagt som tomgång.
Men hela den längtiga grejen får mej samtidigt att fundera lite; jag var precis lika spänd och förväntansfull för lite drygt sex år sen när jag skulle flytta till Göteborg och börja läsa på socionomprogrammet. Det var ett nytt liv jag ville ha då också. Sen kom nya drömmar och nya mål. Det kanske är så att jag helt enkelt aldrig blir nöjd. Visserligen kan man ju välja ifall man ska se det som nåt bra eller dåligt.
Dock ska man komma ihåg detta - jag var 19 år då. På något vis vill jag ändå tro att jag har lite mer koll nu. Och att jag är en gnutta tryggare i mej själv.
Oavsett så är min magkänsla bättre än någonsin. Det räcker för mej!
