Mitt lilla hjärta och jag.
Det är väl märkligt ändå. Hur man tror att man till slut kommit underfund med sej själv och sen upptäcker att man fortsatt i samma gamla mönster utan att förändra det mest grundläggande.
Detta har jag sagt i år: "Jag ska satsa på mej själv och vara ensam!"
Detta har jag gjort i år: Satsat på mej själv och dejtat ändå.
Har det blivit bra?
Ja, i en månad ungefär. Kär i kärleken, hög på spänningen, "den HÄR gången är det annorlunda, vi klickar som fan, han behandlar mej bättre än någon gjort på länge, han förstår mej, jag vågar slappna av i hans sällskap."
Och sen...
Du. Det här räcker nog inte.
Nej, inte för mej heller.
Och så raderar man alla sms, minns precis var man befann sej när man läste dom, minns precis vad man tänkte. Men kommer också ihåg känslan av att allt var lika tillrättalagt som inredningen i senaste IKEA-katalogen.
Och är man snarare lättad än ledsen, då vet man att det inte var meningen.
Fast det betyder inte att man inte blir ledsen. För nu har det försvunnit en liten, liten bit igen, en bit som måste växa tillbaka innan man kan börja dela ut den till någon annan. Det är ju det man förväntas göra. Börja om på ruta ett.
"Hej, vem är du?"
"Ta reda på det själv, jävla idiot, för jag orkar då faaaan inte berätta en gång till!"
Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kan strunta i allt det där för ett tag. Och våga stå för att jag trivs bra med mej själv och med mitt. Våga sluta försöka och våga börja längta. Efter nåt som är äkta. Ska vi bestämma det nu?
