Nostalgi.
Det började med att jag hade ledmotivet till Trasdockorna på hjärnan under morgonens runda. Och det i kombination med att jag varit allmänt nostalgisk och småsentimental den senaste tiden är orsaken till detta inlägg. Kanske är detta min 25-årskris? Jag kan leva med den i så fall.
Det värsta är att jag kommer ihåg nästan allt.
Här är ett axplock:
Prinsessan, Bak-och-fram, Luren, Claude, Skrajsan, Pluttan och Påsen.
Jag ville vara kompis med Pluttan. Hon hade blåa flätor och fixade alltid biffen.
Älskade det här programmet. Älskade!
Vilket man knappast kan säga om detta spektaklet. Jag minns fortfarande den molande ångesten över äckliga Basia Frydmans röst och Staffan Westerbergs perversa flämtande. Känslan av att vara mycket liten men ändå begripa att nåt inte står rätt till.
Av någon anledning var jag otroligt förtjust i Pippi Pelikan. Det kan jag ställa mej väldigt frågande till när jag ser den här bilden. Minns även att Claes Malmberg lånade ut sin röst till nån knasig sidekick. Eller hur? Kanske var det signaturen jag gillade mest. Och att det var sommar.
Sommarlovsmorgon var det bästa. Vakna tidigt, titta på programmet, höra pappa på nedervåningen,försöka lära sej lite engelska framför Gustaf, aldrig våga vara en av dom där som ringde in för att tävla med hjälp av sina telefonknappar, inte riktigt veta vad dagen skulle innehålla, höra resten av familjen vakna, känna att sommaren skulle vara för evigt.
Det gjorde den inte. Men här är en kille som kommer ihåg hur det var förra sommaren. Åtminstone hoppades man väl att han gjorde det. Jag tyckte faktiskt mest att det här var en plåga att se.
Ja, eller så kan du ju se till att hålla ordning på dina grejer nån jävla gång!
Överlägset bästa vinjetten genom tiderna.
Hon gjorde mej både rädd och fascinerad, och kanske är det fortfarande så.
Jag älskar Ika i rutan!
