Tack för den.
Som jag glatt mej åt att komma igång med träningen. Hade planerat precis hur jag skulle lägga upp veckans pass, och kom till Geråshallen idag laddad till tusen för lite box.
Det gick skitbra, ledaren kommenterade "snacka om att slå ut sommarens alla agressioner!" när hon gick förbi mej och tjejen jag körde med tyckte jag var "jättestark".
En halvtimme in i träningen trampade jag snett och kände den värsta smärta jag känt på... ja, kanske nånsin. Min boxpartner flämtade till och jag dök ner på marken och kämpade för att inte börja gråta. Fick en påse is (tack, liksom! Hur svårt är det för en idrottshall att tillhandahålla lite elastiska bindor?) och en klapp på axeln, sen fick jag klara mej själv. Vilket jag gjorde efter många om och men, trodde ett tag att jag skulle svimma. Dels var jag svettig och utom räckhåll för min vattenflaska (som ingen tänkte på att hämta), dels var jag rädd för att titta på foten.
Sen kunde jag inte göra så mycket annat än att vandra hemåt,. Det kändes ganska okej just då, men efter min avstickare till apoteket för att köpa nåt att linda runt foten var jag inte tuffast i stan direkt. Ringde Lotta och lipade i luren. Och har spenderat större delen av kvällen med att sitta i soffan och snyfta som en unge (om det främst beror på hur ont det gör eller hur synd jag tycker om mej själv ska jag låta vara osagt).
Imorgon bitti har jag tvättid och det är ett stort mysterium hur jag ska klara det. Gör det lika ont i morgon måste jag till vårdcentralen och skaffa kryckor. Det är inte säkert att jag kan jobba heller... Mest arg är jag över att jag förmodligen inte kommer kunna träna mer den här veckan.
Jävla fotjävel!
(Snart börjar säsongspremiären av Heroes iaf, får trösta mej med det.)
Det gick skitbra, ledaren kommenterade "snacka om att slå ut sommarens alla agressioner!" när hon gick förbi mej och tjejen jag körde med tyckte jag var "jättestark".
En halvtimme in i träningen trampade jag snett och kände den värsta smärta jag känt på... ja, kanske nånsin. Min boxpartner flämtade till och jag dök ner på marken och kämpade för att inte börja gråta. Fick en påse is (tack, liksom! Hur svårt är det för en idrottshall att tillhandahålla lite elastiska bindor?) och en klapp på axeln, sen fick jag klara mej själv. Vilket jag gjorde efter många om och men, trodde ett tag att jag skulle svimma. Dels var jag svettig och utom räckhåll för min vattenflaska (som ingen tänkte på att hämta), dels var jag rädd för att titta på foten.
Sen kunde jag inte göra så mycket annat än att vandra hemåt,. Det kändes ganska okej just då, men efter min avstickare till apoteket för att köpa nåt att linda runt foten var jag inte tuffast i stan direkt. Ringde Lotta och lipade i luren. Och har spenderat större delen av kvällen med att sitta i soffan och snyfta som en unge (om det främst beror på hur ont det gör eller hur synd jag tycker om mej själv ska jag låta vara osagt).
Imorgon bitti har jag tvättid och det är ett stort mysterium hur jag ska klara det. Gör det lika ont i morgon måste jag till vårdcentralen och skaffa kryckor. Det är inte säkert att jag kan jobba heller... Mest arg är jag över att jag förmodligen inte kommer kunna träna mer den här veckan.
Jävla fotjävel!
(Snart börjar säsongspremiären av Heroes iaf, får trösta mej med det.)
