Bergochdalbanehumör.
Har varit så glad och harmonisk dom senaste dagarna; piffat i lägenheten, tänkt positiva tankar och sett fram emot saker.
Och idag på personalmötet bara rasade allt ihop och det kändes som att jag står och stampar på exakt samma ställe som för ett år sen. Vi har fortfarande handledning om exakt samma saker, vi känner oss exakt lika uppgivna kring ämnet och det händer i stort sett INGENTING. Det enda som skapas är mer frustration och misstro. Känslan grundar sej visserligen i jobbet men det färgar av sej på alla områden i livet.
Allt står ju fan bara still. Och jag vet att det inte är någon annan än jag som kan göra nåt åt det. När jag går tillbaka i bloggen och läser vad jag skrivit genom åren så går jag ju fortfarande omkring och bär på samma framtidsplaner/drömmar.
När hade jag tänkt att faktiskt göra nåt åt det? När hade jag tänkt komma underfund med vad jag egentligen VILL?
