:(
Har en så overklig och dubbel känsla nu.
Staffan kom hit i fredags och den här helgen vi haft tillsammans har varit precis så som jag vill att det ska vara. Har varit orolig för att det inte skulle bli så bra som vi hade hoppats, men åtminstone jag kände att vi var gladare tillsammans än på länge.
För några timmar sen satte han sej på tåget och jag gick och tränade. Och nu är det snart dags att ta sej till jobbet. På en sekund är det tillbaks till vardagen igen och vanligtvis tycker jag att vardagen känns ganska okej. Jag försöker att fylla den med så mycket som möjligt, att göra saker jag mår bra av och tycker är roliga. Det går ganska bra. Men just nu känner jag mej så jävla ledsen över att han inte är en del av min vardag på det sätt jag vill. Särskilt när jag vet att vi fortfarande kan ha det bra. Men han och jag och helgen som var känns som... nåt overkligt som står för sej själv. Ett undantag, typ. Och jag vill inte att vi ska vara ett undantag. Jag vill att vi ska vara nåt som är.
Så den knappa halvtimme som är kvar tills jag ska gå ner till vagnen tänker jag ägna åt att lyssna på When you're gone med Cranberries, lipa och tycka synd om mej själv för att det kommer ta en månad innan jag får se han jag är kär i igen.
