It's a huge carnival in my chest.
Känner mej lite bättre nu.
Fast jag vet inte om det beror på att jag är beslutsam eller hoppfull. (Eller logisk eller naiv, om man hellre vill se det så.)
Jag brukar alltid tänka "är det meningen så är det", och finner väl oftast nån slags tröst i det, vad det än gäller. Men egentligen så är det ju som att säga att det inte spelar så stor roll vad man själv gör. Och det tror jag inte alls på. Frågan är väl egentligen vad man kan göra - eller rättare sagt; vad man tycker är rimligt att behöva göra.
Äh, vet knappt själv vad jag säger eller menar. Jag vet bara att det är väldigt lätt att se saker och ting jätteklart... när det inte handlar om en själv.
Och att jag aldrig mer ska försumma min träning. Igår var jag på gymet för första gången på en vecka och när jag sprang dom sista minuterna på löpbandet ville jag dels kräkas, dels kyssa mej själv. Ska dit idag igen innan långpasset kickar igång.
Svett är världens bästa medicin!
