Bland det värsta jag vet...
... är att bli besviken. Och jag är verkligen det. Det är rätt skrämmande att inse att man inte känner nån tillit till människor som borde sitta inne med den betryggande erfarenheten, dom lugnande lösningarna. Känner varje dag att jag får större och större anledning att ta ett kliv vidare, och att det dessutom börjar bli ganska bråttom.
Men just nu är jag här. Och jag har ätit några juleskum och känner mej tack vare det ganska nöjd för tillfället.
Vet ni vad jag verkligen saknar? Boxningen. Jag saknar energin, svetten som sprutade, Jalil som ropade "TIME!" , den positiva stämningen... och framförallt lyckokänslorna. Det är kul att träna på gym också, men det kommer inte ens i närheten. Boxningen blev jag ju glad av, det handlade om nåt mer än att bara bränna kalorier liksom. Men nån gång igen ska jag vara med i en klubb, det vet jag. Tar bara en paus nu!
Idag vittnade jag förresten i tingsrätten. Det var en ganska speciell upplevelse, även om det var en lite löpande band-känsla, allt gick väldigt snabbt. Men jag gjorde som domaren sa åt mej och sa hela sanningen, utan att lägga till eller förtiga. Skönt att slippa tänka på det mer.
Läste såklart inte ut boken igår, gör ett nytt försök idag!
