Where everybody knows your name.
Träffade Jönköpingsgänget idag och även om Sigge inte gör så mycket annat än att sova och äta så var det så häftigt att träffa honom. Längtar redan tills nästa gång! Massa prat hanns det med också, både om saker som är och om saker som varit. Satt och tittade i dagboken från Irland och skrattade åt vår alkoholpåverkade handstil och alla minnen därifrån och fylldes av samma varma känsla jag får varje gång jag träffar Sara.
Känner att jag blir jättesentimental nu, men jag är så glad över att ha människor som hon i mitt liv. Behöver aldrig tänka på hur jag formulerar mej, en eventuell tystnad som uppstår blir aldrig pinsam och allting är bara... äkta, liksom. Och jag vet att jag betyder lika mycket för henne som hon gör för mej. Aaaalltid du och jag, darl!
Som om inte allt detta vore nog kommer jag träffa en massa andra människor jag tycker om imorgon.
Samtidigt som jag självklart är jätteglad över det känns allt ganska tudelat. Ibland, som i morse när jag strosade längs gågatan (för det finns bara en här, det är helt fantastiskt), känns det som att jag vill bo här igen. Det är bekant, tryggt, jag hör hemma. I samma sekund minns jag hur det kändes när jag inte gjorde annat än att längta härifrån.
En liten bit här, en liten bit där. Det kommer kanske alltid vara så?
Bättre en splittrad hemkänsla än ingen alls.