Helgen.
Så i fredags var det alltså dags för Gisledagarna 2009 och med tanke på hur fantastiskt trevligt det var på förra årets förfester var nog förväntningarna ganska höga. Och jag blev verkligen inte besviken för det var hur mysigt som helst hos Cilla och Tomo som i vanlig ordning verkligen inte snålade med tillbehören. :D Synd bara att tiden rusar iväg när man har roligt, för det var precis när vi hade börjat komma igång som vi skulle gå. Vilket var kvällens största misstag, tycker gott vi hade kunnat stanna i lägenheten.
Såvida man inte tycker det är ball att hänga på en terass där man får söka med ljus och lykta efter ett enda välbekant ansikte. "Hemvändardagar"....yeah right... Det är ju samma klientel som vanligt liksom. Hade väntat mej åtminstone ett par kära återseenden, men fick istället nöja mej med oengagerat kallprat med någon jag en gång i tiden kanske varit lite halvbekant med. Lyckat.
Vi (dvs. Lotta, Sofie och jag) bestämde oss för att ge öltältet en chans och det var ju om möjligt ett ännu sämre beslut. Det första man möts av är Mats Ronander som nu blivit så gammal att han inte ens orkar stå upp på scen. Jag försökte verkligen anstränga mej för att ha trevligt och inte bara gnälla, köpte till och med avslagen fatöl i plastglas för otroliga 55 spänn, men när DJ:n som tog över efter åldringen spelade Country roads kändes det hela ganska hopplöst. Jag övervägde på fullaste allvar att släppa all stolthet och stämma in i "too the plaaaaaace I beloooooong, West Virginiaaaaa..." men sansade mej och höll som tur var käft. Och tur var väl det för spellistan blev knappast bättre. Om man inte anser att Fågeldansen och Klappa händerna när du är riktigt gla' är låtar som passar en vuxen målgrupp. Eller vuxen och vuxen - Gisledagarna är ju faktiskt en enda stor regrediering där folk i medelåldern får en giltig anledning att vara lite "crazy" i väntan på vad som komma skall efter hemgång; årets pipp med frugan/gubben.
(Jag fnissar fortfarande när jag tänker på vår diskussion där, Lotta.)
Ja, herregud. Det är ett väldigt speciellt spektakel, det där.
Och ännu mer spektakel väntade. Mitt monsterpass den här helgen var jobbigast på länge. Jag börjar få samma känsla inför att gå till jobbet som jag hade under dom där hemska, hemska veckorna i somras, hoppas verkligen att det inte kommer bli så illa igen. Avskyr att vara maktlös, avskyr att så många ska fara illa av att saker och ting inte tas tag i. Mer varken kan eller vågar jag säga.
MEN. På torsdag åker jag till Bleeeekinge och Sweden Rock Festival! Där ska det inte ägnas jobbet en enda tanke!
NOG!
Såvida man inte tycker det är ball att hänga på en terass där man får söka med ljus och lykta efter ett enda välbekant ansikte. "Hemvändardagar"....yeah right... Det är ju samma klientel som vanligt liksom. Hade väntat mej åtminstone ett par kära återseenden, men fick istället nöja mej med oengagerat kallprat med någon jag en gång i tiden kanske varit lite halvbekant med. Lyckat.
Vi (dvs. Lotta, Sofie och jag) bestämde oss för att ge öltältet en chans och det var ju om möjligt ett ännu sämre beslut. Det första man möts av är Mats Ronander som nu blivit så gammal att han inte ens orkar stå upp på scen. Jag försökte verkligen anstränga mej för att ha trevligt och inte bara gnälla, köpte till och med avslagen fatöl i plastglas för otroliga 55 spänn, men när DJ:n som tog över efter åldringen spelade Country roads kändes det hela ganska hopplöst. Jag övervägde på fullaste allvar att släppa all stolthet och stämma in i "too the plaaaaaace I beloooooong, West Virginiaaaaa..." men sansade mej och höll som tur var käft. Och tur var väl det för spellistan blev knappast bättre. Om man inte anser att Fågeldansen och Klappa händerna när du är riktigt gla' är låtar som passar en vuxen målgrupp. Eller vuxen och vuxen - Gisledagarna är ju faktiskt en enda stor regrediering där folk i medelåldern får en giltig anledning att vara lite "crazy" i väntan på vad som komma skall efter hemgång; årets pipp med frugan/gubben.
(Jag fnissar fortfarande när jag tänker på vår diskussion där, Lotta.)
Ja, herregud. Det är ett väldigt speciellt spektakel, det där.
Och ännu mer spektakel väntade. Mitt monsterpass den här helgen var jobbigast på länge. Jag börjar få samma känsla inför att gå till jobbet som jag hade under dom där hemska, hemska veckorna i somras, hoppas verkligen att det inte kommer bli så illa igen. Avskyr att vara maktlös, avskyr att så många ska fara illa av att saker och ting inte tas tag i. Mer varken kan eller vågar jag säga.
MEN. På torsdag åker jag till Bleeeekinge och Sweden Rock Festival! Där ska det inte ägnas jobbet en enda tanke!
NOG!
