Salacious

Okej, var det här det sämsta Melodifestival-året nånsin eller vadå? Bedrövligt är ordet.

Men jag hade ändå en bra kväll, det var schysst stämning hos Jonathan. Och det braiga började förresten redan innan jag åkte när mamma ringde och lät glad som en lärka. Hennes bästa väninna var där och dom skulle ha en "partykväll" (snarare pyjamasparty kanske), vilket jag unnar båda mer än nåt annat. Det finns ingen som ställt upp på mamma så mycket som Marita, det känns så skönt att veta att hon alltid finns där och bryr sej och hjälper till. Alla borde ha en sån vän.
Jag känner mej trygg på nåt vis när dom som betyder mest för mej är glada. Kan sitta på spårvagnen med värsta lugnet och tänka att ingen behöver vara ensam, och att alla är nånstans där dom mår bra.

På tal om att inte vara ensam måste jag revidera vissa saker jag sagt. När jag sa det kunde jag inte veta att jag skulle träffa dej på det sättet, att du skulle tycka om mej tillbaka, att jag kan säga "på fredag ska jag hångla med min pojkvän" utan att ljuga.

Vad lite man vet egentligen. Är glad för det!