Salacious

Jag har haft nostalgiska tillbakablickar från min barndom på hjärnan hela dagen och allt är Lili & Susies fel. Deras medverkan i Melodifestivalen fick mej att tänka på när jag var fyra-fem år och Lotta och Cilla mimade till We were only dancing på mitt rum. Jag minns att jag låg i sängen och tyckte att dom hade världens bästa koreografi. Cilla var Lili (hon med rosa läppstift) och Lotta var Susie (hon med rött).

När jag tänker på mitt liv och vad är jag mest tacksam över så blir svaret ganska lätt. Mina systrar. Det finns nog ingen lillasyster som sett upp till sina syrror som jag. På lågstadiet började ungefär  varannan mening jag yttrade med orden "Min storasyster gjorde...", eller "Min storasyster sa..." och när jag läser gamla händelseböcker står deras namn på varje sida.

Sitter och lyssnar på Allt man kan önska sig med Freda' och tänker på Cina, hur lycklig jag var när jag fick åka med på hennes studentflak och hur jag kunde sitta i timmar på kökspallen, titta ut genom fönstret och vänta på att hon och Richard skulle komma. "Caroline, det kommer ta lång tid", sa mamma, men det fattade ju inte jag. Och direkt när dom äntligen kom sprang jag ut och mötte dom och frågade "när åker ni hem?!" Bara för att jag ville veta hur länge det roliga skulle vara. 

Tänker på alla eftermiddagar jag kom hem från skolan och spelade in Beverly Hills eller Dynastin så att Cilla, Lotta och jag kunde kolla på det tillsammans sen, när deras skola också var slut.... att det alltid var rostmackor och o'boy till frukost när Titti sov över hos Cilla... hur jag vägrade lämna Lottas rum första gången Tomas var hemma hos oss (och när hon några månader senare berättade för mej att hon hade sagt "jag älskar dej" till honom för första gången)... hur kul det var att åka på våra raggarrundor med veckans avsnitt av Tracks i bakgrunden.

Och så tänker jag på hur fattigt mitt liv hade varit utan dom.