Salacious

Det är så tråkigt att inte känna sej motiverad. En av dom bästa, men samtidigt hemskaste, saker som sagts är "nånting inom människan reducerar allt i livet till slentrian" (Richey James, den försvunna och förmodligen döda medlemmen i Manic Street Preachers). Jag vill verkligen inte att det ska vara så, men dagar som den här är jag den första att hålla med.

Vad hände med engagemanget? Satt på spårvagnen hem och funderade på vad jag mår bäst av. Sjunga och träna. Okej, jag kanske ska ändra bana och satsa på att jobba med nåt som har med mina intressen att göra? Men då kommer ju plötsligt den oundvikliga tanken; vad händer om även det kommer kännas som slentrian till slut?

Det är jättetryggt och bra att ha en utbildning i bagaget, men när jag ser tillbaka så var det lite väl naivt av en 19-åring att tro att hon vet vad hon vill syssla med. Inget att göra åt nu iofs...