Six feet under.
Har ni typ "magiska klockslag"? Dvs, att ni ofta tittar på klockan vid en speciell tidpunkt? På minuten alltså. Jag har ett sånt magiskt klockslag och det är 21.20.
Jag vill tro att det beror på att det var sändningstiden för den bästa dramaserie som någonsin visats. När jag plöjt igenom min Vänner-box ska jag köpa Six feet under-boxen bums. Kosta vad det kosta vill.
Det är ett stort mysterium att den serien inte fick mer uppmärksamhet, det var knappt nån av mina bekanta som tittade på den, eller ens visste vad det var. Stor skam! Jag har aldrig - och jag har sett mycket - blivit så berörd av en serie som jag blev av den. När det blev söndag kväll fick jag en speciell längtkänsla, och jag vet inte hur många gånger jag satt med gråten i halsen för att jag levde mej in i alla karaktärer så mycket. Sjukt intelligent serie dessutom; oförutsägbar handling, snyggt foto, spännande psykologiskt djup, underbar dialog och, såklart, en alldeles speciell stämning som aldrig riktigt gick att sätta fingret på. Ni vet hur man alltid brukar bli besviken på hur serier slutar? Typ Sten Frisk spränger sej i luften och Dale Cooper goes bananas i spegeln? Six feet under har (naturligtvis, den felar faktiskt inte någonstans) det bästa slutet nånsin.
Åh, nu längtar jag tills jag får börja om från början igen.
Ni som inte gett David, Claire, Ruth, Nathaniel, Keith, Nate, Brenda och Rico en chans bör göra det NU!
Brenda: I don't want any children.
Nate: Whoa. Hey. Who said anything about children?
Brenda: I was referring to you.
Jag vill tro att det beror på att det var sändningstiden för den bästa dramaserie som någonsin visats. När jag plöjt igenom min Vänner-box ska jag köpa Six feet under-boxen bums. Kosta vad det kosta vill.
Det är ett stort mysterium att den serien inte fick mer uppmärksamhet, det var knappt nån av mina bekanta som tittade på den, eller ens visste vad det var. Stor skam! Jag har aldrig - och jag har sett mycket - blivit så berörd av en serie som jag blev av den. När det blev söndag kväll fick jag en speciell längtkänsla, och jag vet inte hur många gånger jag satt med gråten i halsen för att jag levde mej in i alla karaktärer så mycket. Sjukt intelligent serie dessutom; oförutsägbar handling, snyggt foto, spännande psykologiskt djup, underbar dialog och, såklart, en alldeles speciell stämning som aldrig riktigt gick att sätta fingret på. Ni vet hur man alltid brukar bli besviken på hur serier slutar? Typ Sten Frisk spränger sej i luften och Dale Cooper goes bananas i spegeln? Six feet under har (naturligtvis, den felar faktiskt inte någonstans) det bästa slutet nånsin.
Åh, nu längtar jag tills jag får börja om från början igen.
Ni som inte gett David, Claire, Ruth, Nathaniel, Keith, Nate, Brenda och Rico en chans bör göra det NU!
Brenda: I don't want any children.
Nate: Whoa. Hey. Who said anything about children?
Brenda: I was referring to you.
