Salacious

Det var ledsamt på jobbet igår. Ibland gör det så ont i en att se vad en sjukdom kan göra med en människa. Och vad den gör med anhöriga. Det är så hemskt när en personlighet äts upp och ersätts av en massa symptom. VIssa glimtar finns ju kvar, men det blir en klen tröst. Känns som att det inte är särskilt stor skillnad mellan psykiska och fysiska sjukdomar heller. Tänker på pappa och hur lite av sej själv han var dom sista åren, och hur ledsen han blev av att själv märka det.

Fan vad jag önskar att alla mina nära får vara friska. Vet inte vad jag hade tagit mej till om nåt skulle hända.

Är jättetrött mentalt, känns inte som att min hjärna har vilat på evigheter. Men jag ska iväg och försöka mej på det där teaterprojektet nu. Det ska bli riktigt kul, även om jag helst hade velat sällskapa med täcket och kudden istället...