Borta bra och så vidare.
Det var obehagligt nära att jag försov mej i morse, hade ställt mobilen på 07.00 men stängde av den utan att gå upp. Vaknade med panikkänsla 07.37, andades ut av lättnad, rafsade ihop mina grejer, tvättade ansiktet och gick mot tunnelbanan. Jag hann! Och det är inte dåligt, med tanke på att jag sov kanske tre timmar inatt och fortfarande kände mej full när jag vaknade.
Men bra gick det, och nu är jag hemma igen. Och jag är lite förvånad själv, men den här stan börjar faktiskt kännas som hemma nu. Kanske är det så att jag behöver åka iväg för att inse det. Jag log när tåget rullade in på perrongen, trots att stan är betydligt slaskigare än när jag lämnade den. Det här kanske är mitt hem nu? I så fall tog det ju bara fyra och ett halvt år innan jag fick uppleva den känslan...;)
Sov ingenting på tåget konstigt nog, utan satt och tänkte på en massa saker. Och man hinner ju tänka en del på fem timmar. Tänkte på pappa, bland annat. Ibland bara hugger det till i magen; det är som att jag bara klarar att sakna några sekunder i taget, och dom sekunderna känns nästan overkliga. Som att det fortfarande, trots att det gått mer än ett år, är alldeles för svårt att förstå att jag ska leva resten av mitt liv utan att få se honom en enda gång till.
Tänkte även på vad Vicki konstaterade flera gånger under helgen - att det är tur att jag (till slut) bestämde mej för att förändra en situation som bara tärde på mej. Nu är det lite över ett halvår sen jag gjorde slut med mitt ex, och ju mer perspektiv jag får på det, desto mer övertygad blir jag att det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Tänker inte skriva några elaka saker om honom här, bara hur obeskrivligt lättad jag är att jag äntligen unnade mej själv att må bra. Och den lättnaden njöt jag av medan Örebro, Arboga, Västerås, Laxå och Hallsberg blev förbisvischade av tåget.
För ja, jag har ju som sagt varit i Stockholm! Trots att det hade gått en evighet sen senaste mötet behövdes ingen isbrytare och projekt "den som spottar ur sej flest klassiker på kortast tid vinner" satte igång direkt. Haha, "jag bloggar om Stockholm när jag är hemma igen" och så skriver jag bara om tågresan, det var ju klyftigt. Vi var ute igår också, Vicki tog med oss på en barrunda där vi i stort sett blev bjudna på rubbet. Bra att ha en före detta bartender i umgängeskretsen, tydligen. ;) På sista stället vi var på hade bartendern sagt följande till henne: "Asså, din kompis i rosa tröjan har ju kunnat varenda låttext dom senaste två timmarna!"
Inte för att vi var där i två timmar, men GÖTT att man visar upp sitt signum dit man går. Haha.
Idag är jag en riktig trashcan, vill äta precis allt i hela världen. Men jag orkar inte gå ut. Svårknäckt nöt. Kan inte nån trolla hit affären? Och medan vi ändå håller på med såna grejer får nån hemskt gärna vrida fram klockan till nästnästa helg också, så att jag får kramas med den jag tycker om! :D
Men bra gick det, och nu är jag hemma igen. Och jag är lite förvånad själv, men den här stan börjar faktiskt kännas som hemma nu. Kanske är det så att jag behöver åka iväg för att inse det. Jag log när tåget rullade in på perrongen, trots att stan är betydligt slaskigare än när jag lämnade den. Det här kanske är mitt hem nu? I så fall tog det ju bara fyra och ett halvt år innan jag fick uppleva den känslan...;)
Sov ingenting på tåget konstigt nog, utan satt och tänkte på en massa saker. Och man hinner ju tänka en del på fem timmar. Tänkte på pappa, bland annat. Ibland bara hugger det till i magen; det är som att jag bara klarar att sakna några sekunder i taget, och dom sekunderna känns nästan overkliga. Som att det fortfarande, trots att det gått mer än ett år, är alldeles för svårt att förstå att jag ska leva resten av mitt liv utan att få se honom en enda gång till.
Tänkte även på vad Vicki konstaterade flera gånger under helgen - att det är tur att jag (till slut) bestämde mej för att förändra en situation som bara tärde på mej. Nu är det lite över ett halvår sen jag gjorde slut med mitt ex, och ju mer perspektiv jag får på det, desto mer övertygad blir jag att det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Tänker inte skriva några elaka saker om honom här, bara hur obeskrivligt lättad jag är att jag äntligen unnade mej själv att må bra. Och den lättnaden njöt jag av medan Örebro, Arboga, Västerås, Laxå och Hallsberg blev förbisvischade av tåget.
För ja, jag har ju som sagt varit i Stockholm! Trots att det hade gått en evighet sen senaste mötet behövdes ingen isbrytare och projekt "den som spottar ur sej flest klassiker på kortast tid vinner" satte igång direkt. Haha, "jag bloggar om Stockholm när jag är hemma igen" och så skriver jag bara om tågresan, det var ju klyftigt. Vi var ute igår också, Vicki tog med oss på en barrunda där vi i stort sett blev bjudna på rubbet. Bra att ha en före detta bartender i umgängeskretsen, tydligen. ;) På sista stället vi var på hade bartendern sagt följande till henne: "Asså, din kompis i rosa tröjan har ju kunnat varenda låttext dom senaste två timmarna!"
Inte för att vi var där i två timmar, men GÖTT att man visar upp sitt signum dit man går. Haha.
Idag är jag en riktig trashcan, vill äta precis allt i hela världen. Men jag orkar inte gå ut. Svårknäckt nöt. Kan inte nån trolla hit affären? Och medan vi ändå håller på med såna grejer får nån hemskt gärna vrida fram klockan till nästnästa helg också, så att jag får kramas med den jag tycker om! :D
