Äntligen.
Hade världens mysigaste dag med mamma igår. (Förutom att jag höll på att förfrysa mina tår inne på Liseberg, men det gick vägen. )
Och julkonserten överträffade faktiskt mina förväntningar. Jag är riktigt imponerad av Shirley Clamp, hon gjorde en helt otrolig version av O helga natt. Trodde inte att hon hade sån kapacitet faktiskt. Tårar i ögonen kom vid två tillfällen: när Sanna Nielsen sjöng Koppången (min nya favoritlåt) och när Sonja Aldén framförde För att du finns. Kanske mest för att det kändes så bra att mamma fick höra den; hela den skivan spelades ju sönder här hemma för två år sen när vi alla hade det som värst.
Det var hursomhelst väl investerade pengar.
Och nu är jag äntligen hemma och ska vara det en i en hel vecka. Strax blir det kalas på Mandolingränd, vi firar Tomas födelsedag lite tidigare i år. Imorgon börjar julförberedelserna på allvar, mamma och jag ska fixa och dona. Utan stress, hoppas jag!
Mitt största (enda) problem den här julen är att jag kanske inte kommer hinna träffa alla jag vill träffa. Jag är så tacksam för det. Är så tacksam för alla jag har.
Ni vet det, va, allihop? Jag älskar er!
