Salacious

Av någon anledning blir jag nästan aldrig arg. Eller jo, det är klart jag blir, men jag kan inte visa det ordentligt. Varje gång jag är i närheten av att visa ilska gråter jag istället, vilket är väldigt frustrerande. Särskilt om den man är arg på ska "trösta". Sluta tyck synd om mej, jag är förbannad liksom!

Därför var det så obeskrivligt skönt igår på jobbet när jag fick ett utbrott på någon som förtjänade det. Jag höjde rösten (skrek), sa precis vad jag tyckte om hur personen i fråga betedde sej mot mej och drämde igen dörren så att jag slapp höra skitsnacket - allt detta utan darr på rösten eller brännande känsla i ögonvrån. Och jag fick inte heller ett uns av dåligt samvete eftersom jag var helt trygg i vetskapen om att jag gjorde rätt. Är dock fortfarande stolt.

Tänk att det ska ta 24 år innan man kan säga ifrån ordentligt. Slut på daltandet nu!