Jag minns.
En sak jag vill ändra på i mitt liv, det är att jag läser alldeles för lite. Jag älskar egentligen att läsa, och fattar verkligen inte att jag inte ägnar mer tid åt det. Varför? Känslan av att läsa en riktig bra bok och längta tills nästa gång man får leva sej in i den går nästan inte att beskriva. Man läser om vissa meningar bara för att dom är så bra, så sanna. Har fått Skynda att älska nu och den är precis så bra som jag väntade mej. Alex Schulman skriver otroligt fint om sin pappa, och levererar minnesbild efter minnesbild. Både roliga och sorgliga. Och medan jag läser bubblar en massa minnen från min pappa upp till ytan, också dom både roliga och sorgliga.
Jag minns den vita kaffekoppen, med pyttelite kaffe och resten kaffegrädde och socker. Hur jag fick sista skvätten när jag var liten, i brytningen mellan Aktuellt och Bollibompa, och var stolt för att jag tyckte kaffe var gott för jag trodde det var så det smakade. Jag minns den orangea brickan, hur jag älskade att överraska mamma och pappa genom att komma uppför trappan med den; den stora bruna muggen till mamma, och samma gamla vita kopp till pappa. Samma kopp som han många år senare drack ur den där eftermiddagen då han hade ramlat på sin långsamma promenad runt kvarteret. Jag minns hur han utan förvarning brast i gråt där vid köksbordet, och hur Lotta gick fram och kramade honom. Ingen behövde säga nånting, för vi visste precis varför han grät och det gjorde precis lika ont i oss allihop.
Jag minns hur han alltid kunde hitta orden och hur syrliga kommentarer han kunde fyra av, framför allt till mamma. Hur vi skrattade åt hans uttryck och oneliners. Men jag minns också hur jobbigt det var när han förlorade orden, maktlösheten i att han inte kunde beskriva vad det var som kändes så konstigt i hans huvud, maktlösheten i att vi inte kunde förstå vad det var som var fel.
Jag minns pappas envisa uppfattning om att det var korrekt att avsluta varenda telefonsvararmeddelande med "klart slut", hans förmåga att säga "vad i helvete säger du?" och i själva verket inte mena nåt mer än "jasså", hur han otåligt gasade med bilen i carporten i väntan på att hans döttrar skulle bli klara och redo att köras till skolan. Hur han, med en röst blandad av irritation och stolthet, konstaterade att han hade fler körningar på en dag än Västbo Taxi. Och sorgen när han blev så pass dålig att han insåg att han inte borde köra längre; mamma konfronterade honom med varför han tog bilnyckeln och han svarade uppgivet "jag har bara tittat in i bilen".
Jag minns hur mycket jag älskade att bada i badkaret, mamma som sa "nu ska vi göra ett pakeeet" och lindade in mej i ett supermysigt badlakan. Hur jag sprang ut i köket, nästan stolt, och väntade på att pappa skulle säga "är du nyyybaaaadad?" med en jättebarnslig röst. Jag satte mej i hans knä och tänkte nog att det bästa med att bada var just detta.
Jag får aldrig, aldrig glömma hur allting var när du levde.
Jag minns den vita kaffekoppen, med pyttelite kaffe och resten kaffegrädde och socker. Hur jag fick sista skvätten när jag var liten, i brytningen mellan Aktuellt och Bollibompa, och var stolt för att jag tyckte kaffe var gott för jag trodde det var så det smakade. Jag minns den orangea brickan, hur jag älskade att överraska mamma och pappa genom att komma uppför trappan med den; den stora bruna muggen till mamma, och samma gamla vita kopp till pappa. Samma kopp som han många år senare drack ur den där eftermiddagen då han hade ramlat på sin långsamma promenad runt kvarteret. Jag minns hur han utan förvarning brast i gråt där vid köksbordet, och hur Lotta gick fram och kramade honom. Ingen behövde säga nånting, för vi visste precis varför han grät och det gjorde precis lika ont i oss allihop.
Jag minns hur han alltid kunde hitta orden och hur syrliga kommentarer han kunde fyra av, framför allt till mamma. Hur vi skrattade åt hans uttryck och oneliners. Men jag minns också hur jobbigt det var när han förlorade orden, maktlösheten i att han inte kunde beskriva vad det var som kändes så konstigt i hans huvud, maktlösheten i att vi inte kunde förstå vad det var som var fel.
Jag minns pappas envisa uppfattning om att det var korrekt att avsluta varenda telefonsvararmeddelande med "klart slut", hans förmåga att säga "vad i helvete säger du?" och i själva verket inte mena nåt mer än "jasså", hur han otåligt gasade med bilen i carporten i väntan på att hans döttrar skulle bli klara och redo att köras till skolan. Hur han, med en röst blandad av irritation och stolthet, konstaterade att han hade fler körningar på en dag än Västbo Taxi. Och sorgen när han blev så pass dålig att han insåg att han inte borde köra längre; mamma konfronterade honom med varför han tog bilnyckeln och han svarade uppgivet "jag har bara tittat in i bilen".
Jag minns hur mycket jag älskade att bada i badkaret, mamma som sa "nu ska vi göra ett pakeeet" och lindade in mej i ett supermysigt badlakan. Hur jag sprang ut i köket, nästan stolt, och väntade på att pappa skulle säga "är du nyyybaaaadad?" med en jättebarnslig röst. Jag satte mej i hans knä och tänkte nog att det bästa med att bada var just detta.
Jag får aldrig, aldrig glömma hur allting var när du levde.
