Salacious

Morgonen var ju otroligt bra. Lyssnade på Mine öjne de skal se (Lis Sörensen) och Fascination (Alphabeat) och dansade loss i lägenheten. Sen på vägen till jobbet kändes det som en ångvält kört över mej. Kände mej nästan katatonisk på personalmötet och fick anstränga mej för att skratta på rätt ställen och bortse från att det brände till i ögonvrån ibland.

Sen var det dags för träning och jag kände mej som den ensammaste människan på jorden. Men det ändrades i idrottshallen när svetten rann och endorfinerna flödade. Naturligtvis var jag tvungen att spräcka det glada när jag kom hem och letade upp dom sorgligaste låtarna som finns i min playlist.

Nu är jag dock på jobbet, och det känns faktiskt bra. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har mitt jobb att fokusera på, annars skulle jag bli galen på den här humörsvängande, smått neurotiska 23-åringen. Människorna på mitt jobb mår dåligt på riktigt. Och inte för en kort stund, utan i många fall hela livet. Det kan vara ganska svårt att ta in ibland, och när man väl gör det blir verkligen ett wake up-call att man själv faktiskt har det oförskämt bra.

Imorgon när jag kommit hem ska jag fixa en god frukost, lägga mej i soffan och titta på Idol och Heroes som ligger och väntar i videon. Life is sweet.