Hugg i hjärtat.
Tre år och åtta månader av mitt liv. Det fick han.
Och det var mitt beslut. Jag är fullt medveten om det. Men jag försökte, fan vad jag försökte. Alla nätter jag grät av förtvivlan för att jag egentligen insåg att det inte funkade, men inte kunde låta bli att hoppas på att det skulle ordna sej. Jag ville verkligen att det skulle räcka med att man älskade.
Idag hittar jag hans nya blogg och är dum nog att läsa. Jag visste ju redan vad jag skulle få reda på. Han har träffat en ny. Bara några veckor efter att vi tog slut. Och han kan redan konstatera att han älskar den här människan, och att det dom har är kärlek "på riktigt". Svart på vitt läser jag att vårt förhållande inte var det. Att han är "tacksam" för att vårt förhållande var "utmärkt" och "tryggt", men inget mer.
Som sagt, jag visste det ju. Jag visste att jag var utbytbar, trots att han förtvivlat hävdade att han aldrig skulle träffa någon som jag igen och att hans liv inte var värt att leva längre.
Det är inte det att jag vill ha honom tillbaka, och jag fattar att livet går vidare, att man nån gång så småningom kommer bli lycklig med någon annan. Men medan jag har svårigheter med att ens tycka att nån är snygg, medan jag står på min balkong på kvällarna och undrar hur han har det så har han gått vidare för längesen.
Jag är mest arg på mej själv för att jag trodde att det jag lämnat bakom mej var något fint och speciellt. Det var det inte, jag var bara en i mängden. Om än för en lite längre tid än dom andra han haft.
Tre år och åtta månader. Så mycket var det värt.
Och det var mitt beslut. Jag är fullt medveten om det. Men jag försökte, fan vad jag försökte. Alla nätter jag grät av förtvivlan för att jag egentligen insåg att det inte funkade, men inte kunde låta bli att hoppas på att det skulle ordna sej. Jag ville verkligen att det skulle räcka med att man älskade.
Idag hittar jag hans nya blogg och är dum nog att läsa. Jag visste ju redan vad jag skulle få reda på. Han har träffat en ny. Bara några veckor efter att vi tog slut. Och han kan redan konstatera att han älskar den här människan, och att det dom har är kärlek "på riktigt". Svart på vitt läser jag att vårt förhållande inte var det. Att han är "tacksam" för att vårt förhållande var "utmärkt" och "tryggt", men inget mer.
Som sagt, jag visste det ju. Jag visste att jag var utbytbar, trots att han förtvivlat hävdade att han aldrig skulle träffa någon som jag igen och att hans liv inte var värt att leva längre.
Det är inte det att jag vill ha honom tillbaka, och jag fattar att livet går vidare, att man nån gång så småningom kommer bli lycklig med någon annan. Men medan jag har svårigheter med att ens tycka att nån är snygg, medan jag står på min balkong på kvällarna och undrar hur han har det så har han gått vidare för längesen.
Jag är mest arg på mej själv för att jag trodde att det jag lämnat bakom mej var något fint och speciellt. Det var det inte, jag var bara en i mängden. Om än för en lite längre tid än dom andra han haft.
Tre år och åtta månader. Så mycket var det värt.
