När det gått en tid.
Såg på Grannfejden nu ikväll och blev lite illa till mods. Inte på grund av dom superlarviga konflikterna utan för att en av dom inblandade, en äldre man, grät. Jag klarar inte av när äldre män gråter.
Tänker på pappa då. Vilket jag för övrigt gjort ganska mycket dom senaste dagarna ändå. Imorgon är det fyra månader sen han dog. Fyra månader som känns som fyra veckor eller fyra år, vilket som. Fastän jag minns exakt vad jag gjorde när jag fick beskedet och fastän jag minns den följande veckan i detalj så känns det ibland som att ett helt liv har förflutit sen dess. Trots att det egentligen varit den mest stillastående perioden i mitt liv. Väldigt underligt det där... och svårt att förklara. Människor som inte själva varit med om att mista en anhörig kan säkert ha svårt att förstå det ständigt återkommande "jag har inte fattat det än". Men för mej var/är det verkligen så. Det hugger fortfarande till i hjärtat då och då - ibland till och med när jag står vid graven - för att jag i en svischande sekund inser att han inte finns här längre. Ibland när jag är för mej själv och tänker på hur allt gick till - det vill säga så som jag fått det förklarat för mej, jag var ju inte där när det hände - kan jag utbrista ett "NÄÄ-Ä!", och det är nog inte för att jag inte "accepterar" det, utan för att det fortfarande är en så främmande och overklig tanke att tänka.
Hursomhelst så är jag så glad för att jag minns allt så tydligt. Jag minns när vi stod samlade allihop runt pappa. Och jag minns att Cecilia gråtande sa "tänk om vi inte kommer komma ihåg det här?" när vi skulle gå, och att jag svarade "jo, vi kommer alltid att komma ihåg detta". Och jag kan inte tala för någon annan, men jag gör det, jag kommer ihåg precis allt. Exakt hur fint det var med versen i ramen och ljuset som dom hade satt utanför hans rum, hur han såg ut, hur rummet var, att hans hand inte kändes så kall som jag hade trott.
Men framför allt kommer jag ihåg hur pappa var utan alla sjukdomar, och det är det viktigaste.
Jag är fortfarande ledsen, såklart, det är vi allihopa. Men det är en annan slags ledsenhet, en tålmodig, som man inte behöver låta komma ut lika ofta längre. Fast ibland måste man låta den göra det och efteråt känns allt mycket bättre.
Tänker på pappa då. Vilket jag för övrigt gjort ganska mycket dom senaste dagarna ändå. Imorgon är det fyra månader sen han dog. Fyra månader som känns som fyra veckor eller fyra år, vilket som. Fastän jag minns exakt vad jag gjorde när jag fick beskedet och fastän jag minns den följande veckan i detalj så känns det ibland som att ett helt liv har förflutit sen dess. Trots att det egentligen varit den mest stillastående perioden i mitt liv. Väldigt underligt det där... och svårt att förklara. Människor som inte själva varit med om att mista en anhörig kan säkert ha svårt att förstå det ständigt återkommande "jag har inte fattat det än". Men för mej var/är det verkligen så. Det hugger fortfarande till i hjärtat då och då - ibland till och med när jag står vid graven - för att jag i en svischande sekund inser att han inte finns här längre. Ibland när jag är för mej själv och tänker på hur allt gick till - det vill säga så som jag fått det förklarat för mej, jag var ju inte där när det hände - kan jag utbrista ett "NÄÄ-Ä!", och det är nog inte för att jag inte "accepterar" det, utan för att det fortfarande är en så främmande och overklig tanke att tänka.
Hursomhelst så är jag så glad för att jag minns allt så tydligt. Jag minns när vi stod samlade allihop runt pappa. Och jag minns att Cecilia gråtande sa "tänk om vi inte kommer komma ihåg det här?" när vi skulle gå, och att jag svarade "jo, vi kommer alltid att komma ihåg detta". Och jag kan inte tala för någon annan, men jag gör det, jag kommer ihåg precis allt. Exakt hur fint det var med versen i ramen och ljuset som dom hade satt utanför hans rum, hur han såg ut, hur rummet var, att hans hand inte kändes så kall som jag hade trott.
Men framför allt kommer jag ihåg hur pappa var utan alla sjukdomar, och det är det viktigaste.
Jag är fortfarande ledsen, såklart, det är vi allihopa. Men det är en annan slags ledsenhet, en tålmodig, som man inte behöver låta komma ut lika ofta längre. Fast ibland måste man låta den göra det och efteråt känns allt mycket bättre.
