Salacious

Det här är ett inlägg jag tänkt skriva ett ganska bra tag nu. Personligt, men ack så sant. Håll till godo.

På sistone (bland annat i helgen) har jag fått höra från flera olika håll att jag blivit "smal" och folk kommenterar min viktnedgång. Och visst, jag har gått ner några kilo, vilket ju också varit min önskan. Det känns jätteskönt att jag bytt vanor och att det ger resultat, naturligtvis. Men oavsett hur många kilo jag än går ner så kommer jag alltid att vara en tjockis mentalt.

För vet ni vad? Hur glad man än blir för en komplimang så sätter ett glåpord mycket, mycket djupare spår. Och det är verkligen inte så att jag var mobbad som barn, jag har alltid haft underbara kompisar. Men jag fick kommentarer, och jag minns varenda en. Jag minns alla "fetknopp", alla "tjockis", alla "bigfoot" och alla frågor om min vikt. Jag minns hur det kändes när 30-kilostjejerna i omklädningsrummet beklagade sej över hur tjocka dom var, och sen inte kunde komma på nåt att säga när jag undrade vad dom då tyckte om mej. Framför allt minns jag fritidsledaren Bella och vad hon sa till mej den där dagen nere vid busshållplatsen när hon var rastvakt. En tjej som gick i trean (jag själv gick i tvåan) och jag skojbråkade och hon knuffade till mej, varpå jag knuffade tillbaka. Eftersom jag var betydigt större (och därmed starkare) än henne blev min knuff lite i hårdaste laget. Bella tyckte då att det var lämpligt att säga såhär till en åttaåring: "Caroline! Du måste ju vara försiktig, du som är så tjock! Ingen kommer ju orka bära dej över tröskeln."  För det första vet jag inte vad en knuff på lågstadiet har med ett framtida giftermål att göra, men det var i alla fall vad hon sa. Och jag minns att lärarna jag berättade det för inte trodde mej. "Bella är ju så snäll." Javisst, Bella är jättesnäll och jag hoppas att hennes äckliga uppenbarelse brinner i helvetet för att hon kunde säga så till en liten flicka.

Jag kan inte minnas en enda dag sen lågstadiet då jag inte tänkt på min vikt. Vissa dagar har jag känt mej rätt okej, andra har varit hemska. Poängen är att det alltid funnits där i bakgrunden. Och att jag fortfarande, trots att jag egentligen vet att jag är normalviktig nu, alltid är lite förberedd på att främmande människor på gatan ska kommentera hur tjock jag är. Jag är så arg över att det fortfarande har en sån makt över mej, och jag tänker verkligen kämpa för att det inte ska få fortsätta vara så.

Sensmoralen med det här inlägget är väl inte så svår att räkna ut. Man kanske ska tänka på - särskilt som vuxen! - att  det man låter komma ut ur käften har konsekvenser. Både på gott och ont. Är det nåt jag ska lära mina framtida barn så är det det.