Verkligheten.
Igår var vi och såg Berättelsen om Narnia: Prins Caspian och den var visserligen inte alls lika bra som första filmen, men ändå klart sevärd. Och man kan ju inte annat än älska Aslan. Jag var lite sorgsen efter filmen, och tyckte synd om barnen som tvingas leva i den tråkiga världen med vetskapen om att det finns nåt annat, och den känslan förstärktes när vi slussades ut i en gråmulen kväll och stod och väntade på spårvagnen.
Vi började dissa verkligheten ganska rejält, vilket var ganska kul. Jag tycker om att inte behöva klaga ensam. ;) Men när jag senare under kvällen låg i Daniels knä medan han pillade i mitt hår sa jag:
"Det är såna här saker som gör det ganska okej att leva i den tråkiga verkligheten ändå. I Narnia har man aldrig tid för sånt här, för där måste man slåss på liv och död hela tiden."
Jag är faktiskt ganska klok.
Nästa sak att se fram emot är Vanessas fest på lördag, det ska bli riktigt roligt. Och alldeles nyss fick jag reda på att Dan kommer till stan i helgen, så det får allt klämmas in en liten fika med honom också.
Vi började dissa verkligheten ganska rejält, vilket var ganska kul. Jag tycker om att inte behöva klaga ensam. ;) Men när jag senare under kvällen låg i Daniels knä medan han pillade i mitt hår sa jag:
"Det är såna här saker som gör det ganska okej att leva i den tråkiga verkligheten ändå. I Narnia har man aldrig tid för sånt här, för där måste man slåss på liv och död hela tiden."
Jag är faktiskt ganska klok.
Nästa sak att se fram emot är Vanessas fest på lördag, det ska bli riktigt roligt. Och alldeles nyss fick jag reda på att Dan kommer till stan i helgen, så det får allt klämmas in en liten fika med honom också.
