Salacious

Om en vecka är jag färdig socionom. Det känns minst sagt bra. Ännu bättre känns det att jag är ung och frisk (peppar, peppar) och har hela livet framför mej (upprepar föregående parentes). Som det känns nu kommer jag aldrig mer gå i skolan, och det är... underbart. Visserligen ska jag inte klaga på den tillvaro jag haft de senaste tre och ett halvt åren - jag har haft lyxen att kunna planera mina dagar som jag vill, och det lär jag inte få uppleva igen. Men nu kommer jag vara ledig när jag är ledig och få en betydligt större inkomst varje månad. För det är ju det som är det fina - efter min examen väntar en fast anställning. Heja, trygghet!

Jag hoppas att mycket kommer hända det här året. Att en stor förändring i och med mitt inträde på arbetsmarknaden kommer ske vet jag ju redan, men förhoppningsvis blir det annorlunda på andra fronter också. Bland annat kan det ju vara dags för ett par som varit tillsammans i tre år att flytta ihop, kanske? Och det känns som att vi har goda möjligheter att göra det nu när båda har jobb. Sen börjar min dröm om att skaffa hund bli allt svårare att stå emot. Jag har tidigare resonerat som så att det inte går att ha hund när man jobbar heltid. Men hur gör alla andra då? Det är klart att det går att pussla, om man verkligen vill. Annars kommer jag inte kunna ha hund förrän jag är pensionär, och det är ju oacceptabelt. Kaaanske, kaaaanske inom en överskådlig framtid. Jag vill. (Hur gör ni med er vovve när ni är på jobbet, Johanna? :) )