Mycket märkligt.
Natten till i lördags drömde jag att jag fick en son. Jag drömde om själva förlossningen (även om den bara flög förbi som några sekunder) och om vardagslivet efteråt. Det fanns ingen pappa med i drömmen, så det var bara jag och det lilla knytet. Konstigast av allt var att jag drömde att jag gick in på Lindex och såg att det var 70 % rea på Bamsekläder vilket fick mej att bli alldeles överlycklig. Det jag dock minns mest av allt är inte själva drömmen, utan hur ledsen och besviken jag kände mej när jag vaknade upp och insåg att det inte var sant. Jag måste haft snudd på moderskänslor under just dom sekunderna. Och då tänker jag: hur är det då inte på riktigt? Man kan nog aldrig nånsin föreställa sej det.
Alla kan lugna ner sej, jag planerar ICKE att skaffa barn inom dom närmsta åren. Men visst är det märkligt att man kan bli så berörd av en dröm?
Temat (för det verkar onekligen som att jag längtar efter att få ta hand om någon eller något) fortsatte natten till idag när jag drömde om den här lilla krabaten, att jag blev hans matte. Jag brukar vara inne på sidan och drömma mej bort, men idag har jag besökt den säkert tio gånger och fantiserat ihop att ödet vill att han ska bli min hund. Jag vill tro att det är meningen. Pratade med mamma idag, som känner uppfödaren eftersom det är Bonds ursprungliga matte, och bad henne att ringa och fråga vad valpen kostar. Mamma menade att jag väl inte kan ta hand om en hund nu. Och det är kanske delvis sant. Men jag tänker såhär... om man bara vill och ger sej fan på att pussla ihop det, så går det. Och gud vad jag vill. En egen hund har varit min högsta önskan så länge jag kan minnas. Och jag behöver inga predikningar om hur mycket ansvar det är att ha hund för jag vet. Det skulle knappast vara en impulsgrej utan ett mycket väl övervägt beslut. Jag tänker på det här och hur jag skulle kunna lösa det flera gånger om dagen. För en sak är säker: att ta hand om den här hunden skulle bli mitt största intresse och jag skulle lägga ner hur mycket tid och kärlek som helst för att ge honom bästa tänkbara liv. Nu ska jag inte flumma iväg hur mycket som helst, för det här är verkligen bara i tankestadiet. Mamma kommer kanske inte ens ringa, och även om hon gör det kanske Kummin redan är såld. Är han inte det, så kostar han förmodligen alldeles för mycket. (Jag har ju inte valt den bästa ekonomiska tidpunkten för att kära ner mej i en hund jag inte ens träffat.)
Men visst måste man få drömma?
Alla kan lugna ner sej, jag planerar ICKE att skaffa barn inom dom närmsta åren. Men visst är det märkligt att man kan bli så berörd av en dröm?
Temat (för det verkar onekligen som att jag längtar efter att få ta hand om någon eller något) fortsatte natten till idag när jag drömde om den här lilla krabaten, att jag blev hans matte. Jag brukar vara inne på sidan och drömma mej bort, men idag har jag besökt den säkert tio gånger och fantiserat ihop att ödet vill att han ska bli min hund. Jag vill tro att det är meningen. Pratade med mamma idag, som känner uppfödaren eftersom det är Bonds ursprungliga matte, och bad henne att ringa och fråga vad valpen kostar. Mamma menade att jag väl inte kan ta hand om en hund nu. Och det är kanske delvis sant. Men jag tänker såhär... om man bara vill och ger sej fan på att pussla ihop det, så går det. Och gud vad jag vill. En egen hund har varit min högsta önskan så länge jag kan minnas. Och jag behöver inga predikningar om hur mycket ansvar det är att ha hund för jag vet. Det skulle knappast vara en impulsgrej utan ett mycket väl övervägt beslut. Jag tänker på det här och hur jag skulle kunna lösa det flera gånger om dagen. För en sak är säker: att ta hand om den här hunden skulle bli mitt största intresse och jag skulle lägga ner hur mycket tid och kärlek som helst för att ge honom bästa tänkbara liv. Nu ska jag inte flumma iväg hur mycket som helst, för det här är verkligen bara i tankestadiet. Mamma kommer kanske inte ens ringa, och även om hon gör det kanske Kummin redan är såld. Är han inte det, så kostar han förmodligen alldeles för mycket. (Jag har ju inte valt den bästa ekonomiska tidpunkten för att kära ner mej i en hund jag inte ens träffat.)
Men visst måste man få drömma?
