Nedräkningen fortsätter.*
Underbart med en kort jobbvecka som inte innehåller några nattpass. Känner mej full av energi, rensade till och med i kylskåpet och frysen häromdagen... fattar inte vad som hänt.
Nu är det tvätt, tvätt, tvätt som gäller hela förmiddagen. Efter det lilla kanotäventyret hade jag värsta lasset med blöta kläder som jag tappert hängt upp på tork i badrummet. Nu börjar det äntligen lukta normalt därinne igen. (Så normalt som det nu kan lukta i ett sånt rum.)
När jag kommer hem från jobbet ikväll ska jag förbereda maten som jag ska bjuda på imorgon. Sara och Sanna kommer ju! Det ska bli så jävla kuul!
Måste bara säga ett par ord om Arboga-rättegången... jag är en av dom som inte kan låta bli att läsa Aftonbladets blogguppdateringar direkt från rättegången. Med lite dubbla känslor, det ska erkännas. Det känns lite förbjudet och sensationslystet att sitta och läsa vad tyskan har att säga till sitt försvar, men samtidigt är ju rättegångar öppna och man kunde lika gärna ha gått dit och suttit med i rättssalen. Hur som helst... hur jävla dum i huvudet är inte denna människa? Det är så frustrerande att man inte har några DNA-bevis för att fälla henne, för det är ju hur uppenbart som helst att det är hon som har gjort detta. Man ska aldrig döma någon på förhand, jag vet, men... om hon nu mot all förmodan skulle vara oskyldig så är hon ju definitivt den mest efterblivna människan i historien. Så fort åklagaren ifrågasätter nånting försvarar hon sej med att hon fått reda på saker av/fått skjuts av/träffat vänner, men hon vägrar samtidigt svara på vilka dessa "vänner" är eftersom hon inte vill "dra in dom i nåt". Men snälla människa, hur jävla pantad får man bli?
Om jag hade stått åtalad för mord på två små barn och mordförsök på deras mamma hade jag berättat om jag åt bajs, liksom. Jag hade gjort allt som stod i min makt för att bevisa min oskuld och hade varit samarbetsvillig med åklagaren istället för att sitta och vara sarkastisk och ställa barnsliga motfrågor. Och jag hade verkligen inte suttit och lett åt åklagaren eller skrattat medan barnens pappa vittnar. Om dessa leenden och skratt beror på nåt annat spelar ingen som helst roll i sammanhanget, för osmakligheten är lika stor ändå. Är man mänsklig så kommer man inte ens på tanken. Så även om den här sjuka kvinnan är oskyldig (vilket hon naturligtvis inte är) borde hon spärras in på livstid på grund av dumhet. Eller åtminstone få någon form av vård. Det kan inte vara nyttigt att inte ha nån uppfattning om tid, inte minnas varför man gjort vissa saker och glömma bort hälften av alla händelser i ens liv.
*(Nio dagar kvar!)
Nu är det tvätt, tvätt, tvätt som gäller hela förmiddagen. Efter det lilla kanotäventyret hade jag värsta lasset med blöta kläder som jag tappert hängt upp på tork i badrummet. Nu börjar det äntligen lukta normalt därinne igen. (Så normalt som det nu kan lukta i ett sånt rum.)
När jag kommer hem från jobbet ikväll ska jag förbereda maten som jag ska bjuda på imorgon. Sara och Sanna kommer ju! Det ska bli så jävla kuul!
Måste bara säga ett par ord om Arboga-rättegången... jag är en av dom som inte kan låta bli att läsa Aftonbladets blogguppdateringar direkt från rättegången. Med lite dubbla känslor, det ska erkännas. Det känns lite förbjudet och sensationslystet att sitta och läsa vad tyskan har att säga till sitt försvar, men samtidigt är ju rättegångar öppna och man kunde lika gärna ha gått dit och suttit med i rättssalen. Hur som helst... hur jävla dum i huvudet är inte denna människa? Det är så frustrerande att man inte har några DNA-bevis för att fälla henne, för det är ju hur uppenbart som helst att det är hon som har gjort detta. Man ska aldrig döma någon på förhand, jag vet, men... om hon nu mot all förmodan skulle vara oskyldig så är hon ju definitivt den mest efterblivna människan i historien. Så fort åklagaren ifrågasätter nånting försvarar hon sej med att hon fått reda på saker av/fått skjuts av/träffat vänner, men hon vägrar samtidigt svara på vilka dessa "vänner" är eftersom hon inte vill "dra in dom i nåt". Men snälla människa, hur jävla pantad får man bli?
Om jag hade stått åtalad för mord på två små barn och mordförsök på deras mamma hade jag berättat om jag åt bajs, liksom. Jag hade gjort allt som stod i min makt för att bevisa min oskuld och hade varit samarbetsvillig med åklagaren istället för att sitta och vara sarkastisk och ställa barnsliga motfrågor. Och jag hade verkligen inte suttit och lett åt åklagaren eller skrattat medan barnens pappa vittnar. Om dessa leenden och skratt beror på nåt annat spelar ingen som helst roll i sammanhanget, för osmakligheten är lika stor ändå. Är man mänsklig så kommer man inte ens på tanken. Så även om den här sjuka kvinnan är oskyldig (vilket hon naturligtvis inte är) borde hon spärras in på livstid på grund av dumhet. Eller åtminstone få någon form av vård. Det kan inte vara nyttigt att inte ha nån uppfattning om tid, inte minnas varför man gjort vissa saker och glömma bort hälften av alla händelser i ens liv.
*(Nio dagar kvar!)
