Turbofart.
Idag la vi i ännu en växel, och det gick bra. Jag tror faktiskt att vi kommer bli klara i tid, och nu säger jag inte det här för att jag vill fiska medhåll och beröm, men jag tycker faktiskt att jag varit duktig som orkat och orkar lägga energi på uppsatsen.
Lotta och jag har skrivit ett brev till pappa som vi ska läsa upp på minnesstunden på torsdag. Det känns både skönt och jobbigt att begravningen närmar sej. "Skönt" låter kanske konstigt, men det ska bli lite av en lättnad. Att veta att han får sin egen plats som vi kan besöka hur mycket vi vill. Varför det är jobbigt behövs väl knappast förklaras. Men Lotta förklarade det så bra häromdagen; på ett sätt har man nästan längtat till begravningen för man har på nåt konstigt vis trott att man kommer få träffa pappa då. Så inser man sekunden senare att det kommer man ju faktiskt inte. Pappa kommer inte vara där, bara en massa andra människor.
Tomheten kommer fortfarande finnas kvar.
Och den får man väl helt enkelt lära sej att leva med. Men ständigt blir man påmind. Blev det senast igår kväll när Daniel och jag satt och hade det mysigt framför teven. Plötsligt visades Elgigantens julreklam och jag fick en hård klump i magen när jag tänkte på att det här blir första julen utan pappa.
Nu ska jag i alla fall sova en liten stund. Har satt Boston Tea Party på inspelning, ska titta på det tillsammans med älsk när han kommer hit efter jobbet vid midnatt.
