En liten tanke bara.
Jag vet att det inte är av illvilja, snarare tvärtom, som folk inte låtsas om att det som hänt har hänt. Förmodligen hade jag reagerat precis likadant, jag hade nog också varit rädd för att göra personen i fråga ännu mer ledsen. Och jag hade verkligen inte haft en aning om vad jag skulle säga.
Men jag blir ännu mer ledsen när det inte finns minsta tecken i omgivningen på att min pappa har dött. Som att allt bara är som vanligt nu, och att allt är "över" bara för att begravningen har varit. Det är långt ifrån över... det är ju nu det börjar. Livet efteråt. Resten av livet utan pappa. Vetskapen om att det kan ta 50-60 år innan jag får träffa honom igen .
Jag vet att allt är som vanligt för dom , och så ska det också vara. Jag begär inte att alla ska stanna upp i sina liv. Inte heller att folk ska tycka synd om mej eller ge mej favörer. Och det handlar inte om att säga dom rätta orden, för vi vet ju alla att dom inte existerar. Det skulle ju räcka med bara en liten blick, ett litet tecken på att dom vet och kanske undrar hur jag mår just nu.
För även om jag skrattar och skämtar, koncentrerar mej på skolarbete och lunkar vidare i vardagslivet så tänker jag på pappa varenda minut. Och ständigt har jag sånger från begravningen och mammas favoritskiva (Sonja Aldén) på hjärnan. Det är när det blir lugna stunder, när jag inte måste vara superfokuserad, som det blir som jobbigast.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det är hursomhelst inte menat som en anklagelse, jag ville bara tala om hur jag känner det.
Men jag blir ännu mer ledsen när det inte finns minsta tecken i omgivningen på att min pappa har dött. Som att allt bara är som vanligt nu, och att allt är "över" bara för att begravningen har varit. Det är långt ifrån över... det är ju nu det börjar. Livet efteråt. Resten av livet utan pappa. Vetskapen om att det kan ta 50-60 år innan jag får träffa honom igen .
Jag vet att allt är som vanligt för dom , och så ska det också vara. Jag begär inte att alla ska stanna upp i sina liv. Inte heller att folk ska tycka synd om mej eller ge mej favörer. Och det handlar inte om att säga dom rätta orden, för vi vet ju alla att dom inte existerar. Det skulle ju räcka med bara en liten blick, ett litet tecken på att dom vet och kanske undrar hur jag mår just nu.
För även om jag skrattar och skämtar, koncentrerar mej på skolarbete och lunkar vidare i vardagslivet så tänker jag på pappa varenda minut. Och ständigt har jag sånger från begravningen och mammas favoritskiva (Sonja Aldén) på hjärnan. Det är när det blir lugna stunder, när jag inte måste vara superfokuserad, som det blir som jobbigast.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Det är hursomhelst inte menat som en anklagelse, jag ville bara tala om hur jag känner det.
