Det måste gå.
Man fattar det lite mer och mer för varje dag. Eller fattar och fattar, man börjar tänka på det mer konkret.
Idag har jag till exempel tänkt att jag aldrig mer, åtminstone inte under resten av mitt liv, kommer få se pappa.
Och att mina framtida barn aldrig kommer få träffa sin morfar.
Och att jag hädanefter bara kommer skriva "mamma" på julkortet.
Och att jag aldrig mer kommer få höra "du är redig" (åtminstone inte av den jag tror menade det mest).
Alla dom här sakerna gör ont, men några lite mer.
Idag gör det extra ont när jag tänker på att jag aldrig mer får höra pappas beröm. När jag var liten brukade han säga "Jag tror du blir professor!" eftersom han hörde hur bra det gick för mej i skolan. Och jag har visserligen inga såna planer, men jag är helt övertygad om att hans stolthet över mej hade jättestor betydelse för att jag fortsatte att göra mitt bästa.
Det kanske är därför som jag suttit och kämpat med uppsatsen sen kl tre idag, trots att jag egentligen inte orkar. Jag vill fortfarande göra mitt bästa.
(Var förresten på skojakt idag, jag måste ha ett par nya till begravningen. Det är alltid lika kul när man känner sej som en valross för att ingen stövel i hela universum är stor nog för ens vader. Jag får nog satsa på låga skor. Igen.
Och som ett brev på posten har jag också fått världens mest klädsamma munsår på överläppen. Det enda som är lite positivt just nu är att det kändes som att anställningsintervjun idag gick bra. Men jag väntar mej ingenting.)
Idag har jag till exempel tänkt att jag aldrig mer, åtminstone inte under resten av mitt liv, kommer få se pappa.
Och att mina framtida barn aldrig kommer få träffa sin morfar.
Och att jag hädanefter bara kommer skriva "mamma" på julkortet.
Och att jag aldrig mer kommer få höra "du är redig" (åtminstone inte av den jag tror menade det mest).
Alla dom här sakerna gör ont, men några lite mer.
Idag gör det extra ont när jag tänker på att jag aldrig mer får höra pappas beröm. När jag var liten brukade han säga "Jag tror du blir professor!" eftersom han hörde hur bra det gick för mej i skolan. Och jag har visserligen inga såna planer, men jag är helt övertygad om att hans stolthet över mej hade jättestor betydelse för att jag fortsatte att göra mitt bästa.
Det kanske är därför som jag suttit och kämpat med uppsatsen sen kl tre idag, trots att jag egentligen inte orkar. Jag vill fortfarande göra mitt bästa.
(Var förresten på skojakt idag, jag måste ha ett par nya till begravningen. Det är alltid lika kul när man känner sej som en valross för att ingen stövel i hela universum är stor nog för ens vader. Jag får nog satsa på låga skor. Igen.
Och som ett brev på posten har jag också fått världens mest klädsamma munsår på överläppen. Det enda som är lite positivt just nu är att det kändes som att anställningsintervjun idag gick bra. Men jag väntar mej ingenting.)
