Salacious

Ja... vad säger man?

Allting känns fortfarande väldigt overkligt. Jag har sagt farväl till pappa, klappat hans livlösa kind och rört vid hans bleka hand. Varit med och planerat hans begravning, tagit emot samtal, sms och kramar från människor som tänker på oss och vill oss alla väl. Jag kan prata om att pappa är borta, om hans sista tid i livet och alla ljusa och roliga minnen vi har. Ändå är det som att jag går och väntar på att pappa ska sätta sej vid middagsbordet och fråga när mitt tåg går. Som att jag undrar varför mamma eller någon annan plötsligt börjar gråta. Som att jag undrar varför vi har fått så mycket blommor.

Allting händer någon annan, någon utanför mej.

Kanske var det på grund av att det händer någon annan som det gick som en dans att sätta igång med intervjuer och uppsatsskrivande igen. Kanske var det på grund av att det händer någon annan som det gick bättre än jag trodde att komma tillbaka till Göteborg överhuvudtaget idag. För det var till Göteborg jag kom, inte hem.

Sen i måndags kväll har jag haft en konstant stresskänsla i kroppen. Det är som en klump som vill tala om att jag väntar på nånting eller är på väg nånstans. Eller att något helt enkelt inte stämmer.

Och det är ju alldeles sant.

Jag lever
Och du lever inom mig
Jag ser dig när jag blundar
Jag ber dig
Vill du vaka över mig
Och välsigna varje steg jag tar