Jag tröttnar ju aldrig.
Lost började sändas på tv4 ibörjan av 2005, och Daniel och jag tittade på första avsnittet tillsammans. Vi var inte sådär jätteimpade, men bestämde oss för att ge det en chans till. Och sen var vi fast. Då hade vi bara varit tillsammans ett par veckor, och kände varandra egentligen inte alls, så Lost blev vår första egna grej. Och vår grej har det fortsatt att vara.
För trots att det gått snart två och ett halvt år har jag fortfarande en viss känsla i magen varje onsdag. Jag vet liksom att ikväll, då blir det alldeles extra mysigt.
Klockan halv åtta ska vi mötas utanför Willys och inhandla tacos, lightcola, och förmodligen en massa andra onyttiga saker och när klockan slår nio ska vi som vanligt gosa ner oss i soffan och ömsom glufsa, ömsom pussas.
Det här låter förmodligen pisstråkigt för er andra, men det är det absolut bästa vi vet. Och det är väl därför vi passar så bra ihop. :)
För trots att det gått snart två och ett halvt år har jag fortfarande en viss känsla i magen varje onsdag. Jag vet liksom att ikväll, då blir det alldeles extra mysigt.
Klockan halv åtta ska vi mötas utanför Willys och inhandla tacos, lightcola, och förmodligen en massa andra onyttiga saker och när klockan slår nio ska vi som vanligt gosa ner oss i soffan och ömsom glufsa, ömsom pussas.
Det här låter förmodligen pisstråkigt för er andra, men det är det absolut bästa vi vet. Och det är väl därför vi passar så bra ihop. :)