Ninna-ninna-ninna-naaa.
Visst är det underbart att läsa en skitbra bok? En bok som är så bra att man går omkring och längtar tills nästa gång man får tillfälle att läsa i den. Jag läser en sån bok nu. Egentligen borde jag läst den för länge sen; jag fick den av Dan för flera år sen. Men av någon anledning har det bara inte blivit av.
Den heter hursomhelst Hon går genom tavlan, ut ur bilden och är skriven av Johanna Nilsson. Ni som inte redan läst den (den gavs ut redan 1996, nämligen) bör snabbt som ögat göra det, för så berörd som jag blivit av den har jag inte blivit på länge. Jag tror inte att det går att inte känna en oerhörd empati för bokens huvudkaraktär, den lilla mellanstadieflickan Hanna, och den smärta hon genomlider.
Och bara Johanna Nilssons författarspråk är anledning nog att läsa boken. Jag fattar inte hur man kan skriva så träffande, skickligt, poetiskt och berörande när man bara är 21 år. Nu är hon ju lite äldre, och det ska bli kul att kolla upp böckerna hon skrivit sen debuten.
Den heter hursomhelst Hon går genom tavlan, ut ur bilden och är skriven av Johanna Nilsson. Ni som inte redan läst den (den gavs ut redan 1996, nämligen) bör snabbt som ögat göra det, för så berörd som jag blivit av den har jag inte blivit på länge. Jag tror inte att det går att inte känna en oerhörd empati för bokens huvudkaraktär, den lilla mellanstadieflickan Hanna, och den smärta hon genomlider.
Och bara Johanna Nilssons författarspråk är anledning nog att läsa boken. Jag fattar inte hur man kan skriva så träffande, skickligt, poetiskt och berörande när man bara är 21 år. Nu är hon ju lite äldre, och det ska bli kul att kolla upp böckerna hon skrivit sen debuten.
