Framtid?
På Aftonbladets debattsida skriver Ella Bohlin om hur oron och ångesten ökar bland ungdomar, och att många tycks ha en känsla av att den bästa tiden är förbi. Med andra ord, ingen vidare framtidstro.
Och jag kan bara instämma. Jag är visserligen ganska väl förskonad från ångest och oro, men jag är ju inte direkt optimistisk inför framtiden. Och jag vet att jag inte är ensam.
Jag menar, det mest grundläggande och självklara känns inte ens självklart längre. Ett bra jobb och ett hyfsat hus, det känns väl inte orimligt? Men faktum är att jag (och många med mej) inte ens vågar ta det för givet. Minns att jag och Carin satt och pratade om framtidsplaner och jag sa nåt i stil med "om man skulle skaffa hus en dag" varpå hon sa "Men det kommer du väl? Tror du inte det?" Och ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. Tänk om man helt enkelt inte kommer ha råd.
Och vad gäller det här med arbete så är det verkligen med dubbla känslor jag tar examen i januari. Visserligen ska det bli skönt att slippa plugga, men jävlar vilken hal is jag kommer beträda. Det är långt ifrån självklart att jag kommer hitta ett jobb. Och om jag inte gör det står jag där utan en enda krona. (Tack, moderaterna.)
Det känns liksom inte sådär jättebra.
Jag vet inte om det faktiskt har blivit så pass mycket värre eller om man helt enkelt blir mer pessimistisk ju äldre man blir. Men barn och ungdomar utgör de facto den grupp i samhället där den psykiska ohälsan ökar allra mest. Det måste helt enkelt ha sina orsaker. Ella Bohlin förklarar det med sexualiseringen i samhället och bristen på vuxna förebilder. Jag vet inte... min spontana förklaring är att det känns som att allt blivit lite kallare. Kallare, och mindre äkta. Hur banalt det än låter.
Den osäkerhet och framtidstvivlan jag har besitter jag trots en problemfri barndom, arbetslivserfarenhet, ansvarstagande och en bra utbildning i bagaget. Så jag vågar inte ens föreställa mej hur det känns för dom som inte har det.
Och jag kan bara instämma. Jag är visserligen ganska väl förskonad från ångest och oro, men jag är ju inte direkt optimistisk inför framtiden. Och jag vet att jag inte är ensam.
Jag menar, det mest grundläggande och självklara känns inte ens självklart längre. Ett bra jobb och ett hyfsat hus, det känns väl inte orimligt? Men faktum är att jag (och många med mej) inte ens vågar ta det för givet. Minns att jag och Carin satt och pratade om framtidsplaner och jag sa nåt i stil med "om man skulle skaffa hus en dag" varpå hon sa "Men det kommer du väl? Tror du inte det?" Och ska jag vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. Tänk om man helt enkelt inte kommer ha råd.
Och vad gäller det här med arbete så är det verkligen med dubbla känslor jag tar examen i januari. Visserligen ska det bli skönt att slippa plugga, men jävlar vilken hal is jag kommer beträda. Det är långt ifrån självklart att jag kommer hitta ett jobb. Och om jag inte gör det står jag där utan en enda krona. (Tack, moderaterna.)
Det känns liksom inte sådär jättebra.
Jag vet inte om det faktiskt har blivit så pass mycket värre eller om man helt enkelt blir mer pessimistisk ju äldre man blir. Men barn och ungdomar utgör de facto den grupp i samhället där den psykiska ohälsan ökar allra mest. Det måste helt enkelt ha sina orsaker. Ella Bohlin förklarar det med sexualiseringen i samhället och bristen på vuxna förebilder. Jag vet inte... min spontana förklaring är att det känns som att allt blivit lite kallare. Kallare, och mindre äkta. Hur banalt det än låter.
Den osäkerhet och framtidstvivlan jag har besitter jag trots en problemfri barndom, arbetslivserfarenhet, ansvarstagande och en bra utbildning i bagaget. Så jag vågar inte ens föreställa mej hur det känns för dom som inte har det.