Skit och piss.
Jag tror att jag helt enkelt är jävligt trött på att livet är så orättvist.
För annat kan man inte säga. Min pappa är sämre än någonsin, och jag hatar Gud, ödet, eller vad det än är som bestämt att han inte ska få en fin ålderdom. Jag hatar att mamma lider så, och att se henne ledsen. Jag hatar att jag längtar efter att åka hem, men att känslan förtas av oron över hur det ska bli. Jag hatar att inte kunna göra något roligt utan att det dåliga samvetet smyger sej på. Jag hatar att ingen utomstående har en bråkdels aning om hur det känns.
Jag hatar att jag är maktlös.