Världens längsta dag.
Idag var det alltså Den stora dagen (meaning Idol-audition) och jag tänker inte hålla er på sträckbänken utan meddelar direkt att jag inte gick vidare. Idol-programmet ljuger lite eftersom man tror att juryn med Kishti, Peter och Daniel lyssnar på alla. Det gör dom naturligtvis inte; det dom sökande möter en vanlig auditiondag som idag är en första jury som består av två-tre "vanliga", okända människor. Alltså - hade jag gått vidare idag hade jag fått komma till den riktiga juryn (dit folk som är antingen svinbra eller skitdåliga kommer), men det gjorde jag inte. Finns så sjukt mycket att skriva om dagen så jag tänkte skriva det som ett slags referat. Tiderna är naturligtvis väldigt ungefärliga!
03.45
Klockan ringer, jag går upp. Börjar platta håret som fan (vilket var totalt onödigt eftersom allt såg ut som en rishög efter att ha spenderat en hel dag i gassande solsken), sminkar mej, packar ner viktiga saker såsom mp3-spelare, böcker och en liten matsäck.
05.30
Kommer iväg senare än planerat.
06.00
Anländer till Svenska mässan där auditionen (säger man så? Låter helt sjukt på svenska) hålls. Märker att kön inte är alls lika omfattande som vid Chalmers förra året. Tänker att jag kanske faktiskt har en chans att få sjunga idag. Möter Louise, en klasskompis från gymnasiet, i kön. Gör henne sällskap. Emma, som gick i samma klass, dyker upp för att stötta Louise. Vi tre börjar prata och skvallra om vår gamla klass. Har riktigt trevligt!
09.30
Insläppet börjar så sakteliga att komma igång. Kameramän och producenter uppmanar oss alla att göra vågen och skrika, så att det blir schyssta, svepande tevebilder. Alla sökande är måttligt engagerade i början, men det blir rätt bra till slut. Carolina Gynning och Carina Berg vandrar förbi, smala som spetor och så jävla snygga att man blir förbannad. Carolina tar tag i en lyktstolpe och börjar jucka och gnida sej mot den till kameramännens (och alla manliga sökandens) stora förtjusning.
11.00
Att produktionen har en hel del problem med sin organisering märks allt tydligare. Bland annat känns det ju helt meningslöst att stå i kö när man bevisligen kan få slinka före bara man tjatar tillräckligt mycket eller flirtar tillräckligt bra. Ynkedom.
12.00
Vanessa kommer förbi och peppar! Och är dessutom en räddare i nöden när hon ger mej vatten och går och köper en lightcola till mej. Håller på att få solsting av att stå stilla i den otroligt varma solen. (Det känns som sommar nu, hääärligt!) Vi börjar bli ganska otåliga på att inget folk släpps in. Kön står stilla. Jävligt stilla. Ändå är vi så himla nära, vilket gör att det känns ännu jobbigare.
13.30
Någon säger att någon har sagt att det ska ta "max två timmar till" innan vi är inne. Max två timmar?!? Vi har ju stått stilla i en evighet redan!? Tanken om att ge upp börjar kännas lockande, men vi kämpar på.
14.30
Förvånansvärt många sökande har tydligen inte fått någon uppfostran och verkar totalt obekanta med begreppet "kö". Solen är olidlig och vi vill bara IN.
15.00
Äntligen inne! Det är en obeskrivligt skön känsla att sätta sej ner, vila ryggen och sträcka ut benen. Dom snygga programledarna går runt och letar efter lämpliga intervjuoffer. Lite fascinerande att dom (särskilt Carolina) kan gå från att se riktigt arroganta ut till att bli barnsligt spralliga så fort kameran är på. Det kanske är det som kallas professionalitet? Jag gillar dom ändå, och Carinas frisyr är ju så klädsam att man blir grön av avund.
Vi räknar med att bli sittandes till sent ikväll.
17.30
Dom har redan ropat upp våra nummer! Strukturen därute var kass men härinne är den verkligen toppklass! Louise och jag hamnar tyvärr inte i samma grupp, men ser iaf varandra eftersom alla sitter i samma sal.
17.35
Sitter och småpratar med dom som är i min grupp. Alla är väldigt trevliga och pushar och hejar på varandra. Dom flesta får ett nej, men några går vidare och möts av ett väldigt jubel i hela salen. Jag känner mej förvånansvärt lugn och har så gjort hela dagen. Tänker att den här minuten är den enda jag nånsin kommer få och att jag måste ge allt. Känner mej trygg med mej själv.
17.45
Jag går in till "låtsasjuryn" som består av en kille och en tjej, båda i 30-årsåldern. Dom frågar om mitt namn och låt och säger att det bara är att börja. Jag börjar att klämma i och känner direkt att jag kommer sätta låten. Kommer på mej själv med att tänka "fan vad skönt" när jag sätter dom starka partierna. Blir avbruten efter halva refrängen av killen som ger mej tecken att sluta. Jag blir lite förbryllad och undrar om han ska säga "det räcker, du har gått vidare" eller "det räcker, det här är ingenting för dej". Killen säger (syftandes på sin gest): "...som vi gör ibland i den här branschen...." Jag är fortfarande ett frågetecken och undrar för mej själv vad fan han menar. Jag behöver inte undra länge eftersom han berättar för mej att jag inte går vidare. "Okej", säger jag, "får man veta varför?"
"Nej, av den här juryn får man inte det. Men tack för att du kom!"
(Det kändes ju lite...snopet. Min spontana känsla var att jag efter 12 timmars väntan har rätt att åtminstone få en indikation på vad det var som inte föll dom i smaken. Något i min röst, mitt utseende, eller framtoning? Men nej. Jag tog det lyckligtvis bra och sa bara "tack så mycket" och gick mot dörren. Det var det, liksom. Haha.)
17.50
Ringer till Lotta som låter uppriktigt förvånad över att jag inte gått vidare. Frågar henne om hon kan ringa till mamma och Cilla och berätta hur det gick.
17.52
Louise kommer ut och har tyvärr inte heller gått vidare. Vi kramar om varandra och skiljs åt vid spårvagnarna.
Och så var Idol-äventyret slut och jag sitter här. Konstigt nog är jag faktiskt nöjd. Nu tror ni väl att jag bortförklarar, men jag är ärligt talat nöjd med mej själv. Och ganska stolt. Jag var 100 % nöjd med framträdandet och fattar inte riktigt hur jag kunde fixa det efter en så lång och slitig dag. Kanske var det viktigaste med den här grejen att bevisa för mej själv att jag KAN. Sen att jag inte är vad Idol söker är naturligtvis tråkigt, men jag kan faktiskt förstå och hålla med om att det inte är mitt forum.
Är dock hur glad och tacksam som helst för allt stöd och allt peppande jag fått från alla söta människor som tror på mej och tycker jag är bra. Det värmer en massa!
Nu har jag gjort den här erfarenheten och den var riktigt rolig, men jag kommer inte göra om den. Istället sätter jag mej nu framför teven och tittar på en riktig stjärna, nämligen Ola Salo som blir intervjuad av Stina. Mums!
03.45
Klockan ringer, jag går upp. Börjar platta håret som fan (vilket var totalt onödigt eftersom allt såg ut som en rishög efter att ha spenderat en hel dag i gassande solsken), sminkar mej, packar ner viktiga saker såsom mp3-spelare, böcker och en liten matsäck.
05.30
Kommer iväg senare än planerat.
06.00
Anländer till Svenska mässan där auditionen (säger man så? Låter helt sjukt på svenska) hålls. Märker att kön inte är alls lika omfattande som vid Chalmers förra året. Tänker att jag kanske faktiskt har en chans att få sjunga idag. Möter Louise, en klasskompis från gymnasiet, i kön. Gör henne sällskap. Emma, som gick i samma klass, dyker upp för att stötta Louise. Vi tre börjar prata och skvallra om vår gamla klass. Har riktigt trevligt!
09.30
Insläppet börjar så sakteliga att komma igång. Kameramän och producenter uppmanar oss alla att göra vågen och skrika, så att det blir schyssta, svepande tevebilder. Alla sökande är måttligt engagerade i början, men det blir rätt bra till slut. Carolina Gynning och Carina Berg vandrar förbi, smala som spetor och så jävla snygga att man blir förbannad. Carolina tar tag i en lyktstolpe och börjar jucka och gnida sej mot den till kameramännens (och alla manliga sökandens) stora förtjusning.
11.00
Att produktionen har en hel del problem med sin organisering märks allt tydligare. Bland annat känns det ju helt meningslöst att stå i kö när man bevisligen kan få slinka före bara man tjatar tillräckligt mycket eller flirtar tillräckligt bra. Ynkedom.
12.00
Vanessa kommer förbi och peppar! Och är dessutom en räddare i nöden när hon ger mej vatten och går och köper en lightcola till mej. Håller på att få solsting av att stå stilla i den otroligt varma solen. (Det känns som sommar nu, hääärligt!) Vi börjar bli ganska otåliga på att inget folk släpps in. Kön står stilla. Jävligt stilla. Ändå är vi så himla nära, vilket gör att det känns ännu jobbigare.
13.30
Någon säger att någon har sagt att det ska ta "max två timmar till" innan vi är inne. Max två timmar?!? Vi har ju stått stilla i en evighet redan!? Tanken om att ge upp börjar kännas lockande, men vi kämpar på.
14.30
Förvånansvärt många sökande har tydligen inte fått någon uppfostran och verkar totalt obekanta med begreppet "kö". Solen är olidlig och vi vill bara IN.
15.00
Äntligen inne! Det är en obeskrivligt skön känsla att sätta sej ner, vila ryggen och sträcka ut benen. Dom snygga programledarna går runt och letar efter lämpliga intervjuoffer. Lite fascinerande att dom (särskilt Carolina) kan gå från att se riktigt arroganta ut till att bli barnsligt spralliga så fort kameran är på. Det kanske är det som kallas professionalitet? Jag gillar dom ändå, och Carinas frisyr är ju så klädsam att man blir grön av avund.
Vi räknar med att bli sittandes till sent ikväll.
17.30
Dom har redan ropat upp våra nummer! Strukturen därute var kass men härinne är den verkligen toppklass! Louise och jag hamnar tyvärr inte i samma grupp, men ser iaf varandra eftersom alla sitter i samma sal.
17.35
Sitter och småpratar med dom som är i min grupp. Alla är väldigt trevliga och pushar och hejar på varandra. Dom flesta får ett nej, men några går vidare och möts av ett väldigt jubel i hela salen. Jag känner mej förvånansvärt lugn och har så gjort hela dagen. Tänker att den här minuten är den enda jag nånsin kommer få och att jag måste ge allt. Känner mej trygg med mej själv.
17.45
Jag går in till "låtsasjuryn" som består av en kille och en tjej, båda i 30-årsåldern. Dom frågar om mitt namn och låt och säger att det bara är att börja. Jag börjar att klämma i och känner direkt att jag kommer sätta låten. Kommer på mej själv med att tänka "fan vad skönt" när jag sätter dom starka partierna. Blir avbruten efter halva refrängen av killen som ger mej tecken att sluta. Jag blir lite förbryllad och undrar om han ska säga "det räcker, du har gått vidare" eller "det räcker, det här är ingenting för dej". Killen säger (syftandes på sin gest): "...som vi gör ibland i den här branschen...." Jag är fortfarande ett frågetecken och undrar för mej själv vad fan han menar. Jag behöver inte undra länge eftersom han berättar för mej att jag inte går vidare. "Okej", säger jag, "får man veta varför?"
"Nej, av den här juryn får man inte det. Men tack för att du kom!"
(Det kändes ju lite...snopet. Min spontana känsla var att jag efter 12 timmars väntan har rätt att åtminstone få en indikation på vad det var som inte föll dom i smaken. Något i min röst, mitt utseende, eller framtoning? Men nej. Jag tog det lyckligtvis bra och sa bara "tack så mycket" och gick mot dörren. Det var det, liksom. Haha.)
17.50
Ringer till Lotta som låter uppriktigt förvånad över att jag inte gått vidare. Frågar henne om hon kan ringa till mamma och Cilla och berätta hur det gick.
17.52
Louise kommer ut och har tyvärr inte heller gått vidare. Vi kramar om varandra och skiljs åt vid spårvagnarna.
Och så var Idol-äventyret slut och jag sitter här. Konstigt nog är jag faktiskt nöjd. Nu tror ni väl att jag bortförklarar, men jag är ärligt talat nöjd med mej själv. Och ganska stolt. Jag var 100 % nöjd med framträdandet och fattar inte riktigt hur jag kunde fixa det efter en så lång och slitig dag. Kanske var det viktigaste med den här grejen att bevisa för mej själv att jag KAN. Sen att jag inte är vad Idol söker är naturligtvis tråkigt, men jag kan faktiskt förstå och hålla med om att det inte är mitt forum.
Är dock hur glad och tacksam som helst för allt stöd och allt peppande jag fått från alla söta människor som tror på mej och tycker jag är bra. Det värmer en massa!
Nu har jag gjort den här erfarenheten och den var riktigt rolig, men jag kommer inte göra om den. Istället sätter jag mej nu framför teven och tittar på en riktig stjärna, nämligen Ola Salo som blir intervjuad av Stina. Mums!
