Salacious

Vet ni vad som borde förbjudas? Kärleksfilmer. Nej, inte för att jag blir bitter och avundsjuk och vräker i mej godis av dom, utan för att dom förstör människors liv. Allvarligt talat, jag tror att det är så.

Det här är ett ämne det ofta skrivs om i krönikor och dylikt, och allt jag tänker säga nu har redan sagts tusen gånger om. Men jag tänker säga det igen, för jag är upprörd och önskar verkligen att vissa människor kunde sluta vara så jävla tröga och naiva.

Såhär är det. Vissa av oss (till exempel jag) är lyckligt lottade eftersom vi har någon vi älskar, och som älskar oss tillbaka. Det är förmodligen det som varje människa strävar efter här i livet. (Om man inte är rubbad eller lever i förnekelse.) I början av ett kärleksförhållande är det alldeles, alldeles underbart. Man kan inte låta en enda sekund passera utan att tänka på vad personen i fråga gör, tänker, lyssnar på eller har på sej. Och finns det nånting här i denna världen man är övertygad om så är det att ingen i hela världen kan vara lyckligare. Det här kan hålla i sej ganska länge, men förr eller senare händer det oundvikliga. Man blir ganska van. Det kanske inte är en sensation varje gång man träffas längre, och man kanske till och med har upptäckt saker hos personen man faktiskt stör sej på. Ganska mycket. Vem vet, kanske blir det till och med så att det känns ganska skönt när man äntligen får lite tid för sej själv?

Skälet till att kärleksfilmer borde förbjudas är att ovanstående scenario aldrig inträffar. Berg-och dalbanan stänger aldrig, sockervadden tar aldrig slut, solnedgången är oändlig och Patrick Swayze står och säger "nobody puts Baby in the corner" i all evighet. Och det tråkiga är att alltför många inte inser att det är fullständigt omöjligt.

Det perfekta förhållandet med eviga parmiddagar, äventyrsresor, frukost på sängen, och nya spännande människor man träffar varje dag - till exempel genom jobbet! - finns inte. Visst, det finns. Men det är sällan så kul som på film, och det kommer knappast utan några medföljande problem.

Din partner är inte heller perfekt. Han/hon kanske till och med är jävligt jobbig ibland. Men vet du? Det är du också. Ganska ofta.

Visst, jag önskar också att mitt liv kunde vara som ett "Vänner"-avsnitt ibland. Det skulle vara jättekul om alla mina kompisar umgicks varje dag och ordnade små överraskningsfester till mej varje gång jag kände mej lite nere. Och jag skulle liksom inte blivit ledsen om Daniel klockan tre en fredageftermiddag sa: "Vet du vad? Vi ska resa bort nånstans i helgen, men du får inte veta vart! Packa väskan, älskling!"
Men jag är inte dum i huvudet. Jag vet att allt inte kan vara små rosa moln jämt. Det är det som är skillnaden.

Ni andra... ni som bara sumpar chans efter chans efter chans för att det inte känns "tillräckligt rätt". Hur tänker ni? Vad väntar ni er? Jag är ledsen att behöva säga det, men livet funkar inte som i "Sex and the city". Det väntar inte en ny drömprins bakom varje hörn. Faktum är att drömprinsarna faktiskt är jävligt sällsynta, och allt som oftast har dom medföljande skavanker och irriterande små vanor. Men inte minst är dom alldeles fantastiska och underbara människor som man älskar att vara tillsammans med, även om det numera inte pirrar i magen dygnet runt.

Det ska MYCKET till för att två människor faktiskt ska funka ihop. Så när ni väl uppnår det... hur kan ni bara kasta bort det för att ni inte upplever nåt som inte ens finns?

Med det här säger jag inte att man ska nöja sej, absolut inte. Fenomenet med att nöja sej och leva kvar i ett kärlekslöst och dysfunktionellt förhållande bara för att man är rädd för att bli ensam är ett ämne jag gärna skriver en blogg om någon annan dag. Men idag pratar jag om er andra. Om er som inte fattar att det där ni just slängde bort kanske faktiskt var det bästa som hänt er.

Och ni kanske aldrig mer får en ny chans.